Vaknade av telefonen imorse, såg att "pappa mob" ringde.. Min sista barnlediga dag och jag blir väckt,
Ville dra täcket av huvudet men svarade..

"Farfar dog 4 imorse"

Min farfar, han som jag faktiskt trodde var odödlig. Han har varit på gränsen till att gå bort så många gånger men klarat sig så all oro jag hade förut försvann. Han blev stålmannen..
Jag kan inte sluta tänka på farmor, dom har varit tillsammans sen dom var små.
Hur ska hon kunna gå vidare utan honom?
Dom har levt sida vid sida i så många år, hur ska hon klara av att bli ensam?

Och pappa, min älskade pappa..
Jag vet inte vad jag ska säga, va jag ska göra för inget hjälper.
"Hade jag kunnat rädda dej pappa från allt som gör ont så hade jag gjort det, trots allt så älskar jag dej mer än vad du någonsin kan förstå.."

Allt är så overkligt, hur kan man bara sluta andas och försvinna?
Hur kan man finnas och sen plötsligt.. inte...
Det är inte logiskt och det är inte rätt.
Och vad gör man nu?
Ska jag gå upp imorgon, lämna Nathalie på dagis och fortsätta min dag som vanligt?
Hur ska jag kunna tänka på nånting annat än farfar, det är inte logiskt det heller.

Dom som står mig nära vet hur komplicerad relation jag hade med farfar, hur svårt det varit.
Det känns det me, allt jag inte hann säga, allt jag inte hann göra.
Kanske borde ha pratat med farfar, löst problemen vi hade. Borde kanske förlåtit medan han levde..
Nu är det försent..
Hur ska jag släppa sorgen när han inte är där och tar emot den?

Jag tackar gud igen och igen för att han gett mej det finaste jag har. Min dotter, min lycka..
Fick hem henne idag efter hennes helg hos pappa och bara synen av henne gjorde att allt kändes så mycket bättre. Hennes kärlek till mej helar det som är trasigt, hon är min religion.
Har jag henne har jag allt jag behöver, allt kan falla samman bara jag henne hos mej.



Ängla Stella Nathalie, jag bär ditt hjärta i mitt!
'


//Mamilillan