Joshua Radins låt Lovely tonight spelas i bakgrunden, har precis tänt ljus och hällt upp en kopp kaffe.
Lyckan e gjord..
Jag har så många stress faktorer i min vardag att det här är rena terapin, att bara få sitta och få andas.
Just nu kan jag tillåta mej själv att släppa allt, att ge mej själv tid. En tid jag så desperat behöver..
Min vardag innehåller så mycket stress, tider att passa, saker att hinna, måste prestera. Hjärnan går på högtryck och kroppen på koffein, utan såna här stunder skulle jag inte klara en vecka av att vara Linda.
Pratade om roller i skolan idag och då kom jag på att det är en stressfaktor det me..
Jag ska hinna vara Linda, Mamma, Dotter, Syster till tre syskon, Vän, Gudmor,Moster, Faster... Listan är lång!
Det är inte konstigt att man går in i väggen, förstår människor som sjukskriver sej och ligger i sängen en månad.
Hade jag kunnat så hade jag nog gjort det jag me..

Det här e nog femte bloggen jag påbörjar och den här gången ger jag mej fan på att den ska hållas vid liv!
När jag pratat med folk om det här så har jag använt mej av ursäkter som att datan kraschat, att jag inte haft tiden.
Och jag tror att jag trodde på det själv men tänker jag efter så stämmer det inte alls..
I min första blogg period så gick jag igenom ett "krig" med Nathalies pappa så mycket av mitt skrivande handlade om det. Sen när det blev lugnare mellan oss raderade jag bloggen fort som fan, ville inte minnas..
Och så har varje "blogg-period" varit, därför har dom avslutats. Jag är en expert på att förtränga det jag måste bearbeta, hakar istället upp mej på små saker för att slippa ta itu med det jobbigaste.
Så får det inte bli den här gången!!!
Vill kunna följa Nathalies utveckling, läsa om det som varit och minnas "gårdagen" oberoende på om det är genom skratt eller tårar...
Nu har jag lite svårt å tro att jag sitter o bloggar om 10-20 år men vilken cool tanke ändå, att om jag fortsatt på en enda blogg (som jag inte äns vet om det är möjligt) så kan Nathalie läsa den i vuxen ålder.
Har skrivit dagbok sen jag var 7 år och har kartongvis med böcker, och dom hade jag tänkt ge Nattis sen. Men vid närmare eftertanke vill jag nog att dom hemligheterna begravs med mej.
Det finns en gräns vid vad ett barn ska veta om sina föräldrar och vad dom gått igenom. Nattis ska inte bära den bördan, ingen vetskap hon behöver. Däremot en blogg, hon kan läsa om mamma, mammas tankar, mammas liv.
Hur mamma är som privat person, som en vän. Privat men till en viss gräns..
Lite coolt faktiskt ( ska ringa mamma och be henne börja blogga;) )

Bara för att det är första inlägget så skriver man en hel bok :)
Av erfarenhet, det är inget som kommer fortsätta..
Sen kör vissa med presentationer iom att det är öppet för vem som helst att läsa men jag tror att man lär känna en person genom att bara följa en blogg. Följa någon annans inre resa, kan inte bli djupare än så.

Upp tidigt imorgon igen så måste duscha och sova nu.. krypa ner hos Nattis och lukta på henne..
Min totala lycka... Ängla Stella Nathalie, mammas syre..

// MamiLillan