Nu är Nattis lämnad på dagis och det gick bättre än förväntat, lättad över att det sista jag såg av henne var ett leende bakom staketet. Min gullunge, oroar mej alldeles i onödan för är det någon som klarar sej så är det hon.
Den tanken behöver jag hålla fast vid för fick posten nyss och hon ska byta dagis!
I 2 år har jag åkt fram och tillbaka till en förskola som ligger en timme bort från där vi bor och eftersom korkade jag aldrig tog körkort så har det innebärt 2 bussar och en helvetes backe två gånger per dag, fem dagar i veckan..
För att hinna allt behöver jag dessutom gå upp halv fem, lillan fem, åka till dagis så hon är där sju, springa ner till bussen för att hinna till tåget och sen till skolan... Jag har känt mej som ett levande lik men nu äntligen är det över!
Hon börjar den 20é augusti och det tar oss en kvart att promenera dit, mamma kommer kunna hämta och lämna för hon bor 5 minuter från dagis och jag vet hur mycket hon har velat hjälpa till..
Jag mår lite så där när jag tänker på Nattis, hon rycks ifrån nånting hon är trygg med och hon känner ju alla på dagiset hon går nu, Hon kommer komma in i en grupp som gått tilsammans i två år, inte känna någon eller känna till dagiset.
Alla säger att barn vänjer sig snabbt och att hon dessutom är för liten att tänka så långt som jag gör, men kan inte rå för att känna som jag gör. Nathalie är mitt barn, det jag skyddar med all kraft jag har, min liten som jag skulle offra mitt liv för om det räddade henne. Det finns inte ord för hur mycket kärlek man har inom sig för den lilla som är äns egen, så tanken på henne första dagar på ett nytt dagis gör ont. Men jag måste väl inse också att Nathalie faktiskt klarar sig, hon har en förmåga att snappa upp saker väldigt fort så hon kommer komma in i gruppen på nolltid. Och jag kommer inte kunna skydda henne mot allt, hon kommer få känna på livets besvikelser och orättivisor oavsett hur mycket jag än försöker att skydda henne. Det enda jag kan göra som mamma är att finnas där när det väl händer och bara vara en mamma, en varm och mjuk person i hennes liv som hon kan lita på och dela sina känslor med.
Kan inte bära hennes liv i mitt men kan dela det med henne..
Bara jag skriver om henne så saknar jag henne, hennes skratt och livsglädje. Finns ingen som henne, hon charmade mej från första stund.. Mitt livs kärlek..

Nu är jag väldigt öppen om mina känslor redan så kan lika gärna fortsätta..
Dom som står mej nära i livet vet (Nu också alla som läser min blogg, hmm) att jag alltid har kämpat med min vikt, har alltid haft komplex för min kropp och det har ställt till med en massa onödigt besvär för mej. Och en hel del dåligt mående, ibland mer och ibland mindre. Jag har försökt med allt för att gå ner och hålla det så men också misslyckats med allt, varför det blivit så kan man ju undra.. Finns säkert hundratals anledningar men jag tänker ge det ett nytt försök.
Och jag skriver om det nu för att jag tänker testa en ny metod. Metoden funkar på det sättet att om folk vet som ni gör nu när det här publiceras så blir det svårare för mej att ge upp, för att ge upp är pinsamt. Nu måste jag på nått sätt fixa det så jag slipper skammen i att skriva om ännu ett misslyckande..
Jag vet att insidan är det som räknas, att det fysiska inte är den man är. Men jag vill kunna titta på kort eller i spegeln och känna mej okej, för jag ser inte ut som mej..
Jag tänker också göra det rätt den här gången, inge svältande eller konstiga bantnings metoder. Börja träna, äta sundare, inge mer små ätande.. Jag vill börja ta hand om mej själv bättre, se till att jag faktiskt klarar det om jag vill.
Ber till gud (som jag tror på var och varannan dag) att han ger mej styrka, kärlek och tröst för det kommer bli svårt att bryta ett livsmönster. .

Ska rensa kyl och frys på "smask" nu så bloggar imorgon..

//Mamilillan