Väskorna är packade och vi ska snart börja åka. Stämningen ligger tungt i hela huset och vidrör man Jonna eller Danne nu så är chansen stor att dom brister. Danne har upprepat det sen vi vaknade att han kommer snart igen, att pappa är här för att stanna men jag tror inte det biter på Jonna. Vill packa ner henne i väskan å ta med henne men får bita ihop för Dannes skull, vet att jag måste vara stark på hem resan. För Dannes skull..
Kan inte föreställa mej hur det känns för honom, att behöva lämna sin dotter som han saknat varje dag i 10 år. Jag vill ge upp när jag lämnar Nattis över helgen, hur känns det då för honom?

Vi var hos Jonnas mormor idag och fikade och på vägen hem åkte vi förbi ett stort vitt hus. Mamman som jag förmodar att det var stod på altanen och hängde tvätt, två barn typ 4 och 7 år gungade på sidan av huset..
Det är så det ska vara.. Tror att jag har bloggat om det förut men kan inte riktigt släppa det. Det är så man ska leva, det är det man ska ge sina barn. Och lugnet här är obeskrivligt, tystanden är så äkta. Ingen stress, ingen tittar på klockan..
Här lever man bara, tar dagen som den är och bara finns..

Man lever i nuet!
Tror att bor man i stockholm så är det en omöjlighet, alltid nått man ska passa.. Alltid nått som ska ordnas..

Måste ta mitt barn som gallskriker där nere men skriver imorgon igen :)

//Mamilillan