Jag och Nattis har spenderat hela dagen på gården i stekande sol och hetta ( Ja moma, hon hade skydd för huvudet!)
Efter bara några minuter så hade hon hittat en kompis så jag fick gott sitta på bänken och titta på, att vara med å leka var inte äns på frågan!
Denna lilla Ramona hämtade alla sina leksaker hon någonsin ägt och tillsammans gjorde dom gården till en enda stor krigszon. Det komiska i detta är att när det ser ut som värst så kommer två såååå fina damer in på gården med näsorna högt i vädret, det visade sej att dom var där för att plantera blommor men deras plan krashade snabbt.
För i deras tro om att titta på dom nuvarande blommorna så hittade dom istället spadar, skor, dockor, hinkar, en och annan banan nerstuckna i jorden. Nattis å Ramona hade nämligen hunnit plantera själva !
Varken jag eller Ramonas pappa kunde hålla oss för skratt när damerna struttade bort från lek-platsen,
skrattade däremot inte så mycket när allt detta skulle städas upp.. Ungar!
Nu sover min lilla ängel så jag får passa på att andas innan vi ska ut igen, hon har nämligen bestämt träff med Ramona på eftermiddan igen :)

Det är så här livet ska se ut..
En fin gård med en massa barn, dottern har kompisar i dörren brevid, mamma sitter med en kopp kaffe och en bok, det enda man hör är ungars skratt..
Det är livskvalite att bo så här, det är en gåva att ge sina barn.
När jag kommer hem så måste jag börja ta det här på allvar, jag måste hitta något som känns bra för både mej och lillan. Huset i enköping gick till någon annan, det är sorligt men jag får inte ge upp.
Jag ber att gud ger mej en spark i rumpan snart så jag kommer där ifrån!

Kollade precis på korten i kameran och såg en bild på mamma från morsdag, hon har tagit på sej själv och gjort den gräsligaste minen jag någonsin sett ! Vågar inte lägga in den för då springer hon väll från stockholm till luleå och mördar mej! Men bilden väckte saknad.. Jag saknar min mamma!
Det känns som om jag inte sett henne på evigheter och vi har knappt pratat på telefonen heller, ingen speciell anledning förutom att vi båda har haft mycket att göra. Men det är en svår övergång från att prata varje dag och ses flera gånger i veckan till att prata på telefonen ibland och kanske ses nångång på helgen. Vi kommer alltid att stå lika nära, och hon kommer alltid att vara min bästa vän men jag saknar henne..
Tar lite på än när man dessutom vet att det är 100 mil bort från mammsen också !

//Mamilillan