Efter att jag hämtat liten på dagis så åkte vi hem till Hannah och Kevin och åt middag, skrattade ihjäl mej åt ungarna..
Nu har dom blivit så pass stora att dom leker tillsammans och inte brevid varandra och man hör verkligen hur mycket dom tar efter sina föräldrar. Dom lekte att dom sov, så smög Kevin upp och skulle göra frukost. Efter ett tag ropade han till Nathalie att frukosten var klar och hon kom springandes som ett ånglok. Såna lekar kör dom med, att dom kopierar vuxen livet. Både jag och Hannah måste börja tänka mera på vad vi säger och gör för jävlar va snabbt dom snappar upp saker, inte så länge sen som Natta pratade om att mamma dricker vin.. Hmm..
Pratar om det ofta men tiden går verkligen så himla snabbt och hon utvecklas i rekordfart, önskar det fanns en paus knapp nånstans men det är bara att försöka hänga med. Borde rasa i vikt så som man rusar och härjar men icke..

Jag har funderat på en sak fram och tillbaka idag och skulle vilja veta vad folk tycker.. Läsare är så dåliga på att kommentera vilket jag tycker är trist och jag vet att fast jag ber om eran åsikt nu så kommer ni inte skriva. Varför är det så? Att man vill vara anonym är ingen ursäkt för det kan man vara, och jag förstår inte vitsen med att läsa någons blogg, kanske till och med följa den utan att lämna sin "röst".. Men men, alla kan inte tänka som jag..
Det jag skulle komma fram till iallafall är det här med beroenden. Jag kan förstå alkohol och droger för det är kemikalier som kroppen fastnar vid, kemikalier som finns i drickat eller drogerna som är gjort för människan att bli beroende av. Detta har forskare visat, detta vet vi. Vad jag inte förstår är beroendet av människor, personer i äns liv.
Hur en människa kan fastna så hårt hos än att man får som abstinens besvär när telefonen är död och messen inte kommer, när man tappar all kontroll för att man inte vet vad den andra gör, när man blir galen och oresonlig av saknad efter någons röst eller kropp. Hur kan man bli så beroende av någon? Hur är det äns möjligt att man kan bli så starkt beroende både psykiskt och fysiskt av en annan människa ?
Kanske jag som är okunnig, forskare kanske har lösningar på det här. Jag förstår det inte iallafall...
Och när händer det om det händer ? Om jag inte skulle släppa in nån i mitt liv, in i mitt privata. Skulle jag kunna undvika det då ? Eller räcker det med ett ord, ett leende.. En blick.. En blick vet vi kan säga mer än tusen ord, men kan den också göra än besatt ?
Det här ämnet intresserar mej verkligen, hur människan funkar känslomässigt. Hur långt man kan gå för kärlek, hur långt man kan driva ren galenskap för att man älskar någon..
Och vart går gränsen för att älska någon och att vara besatt, beroende?

Vet att jag skulle skriva om mammsen men måste vänta lite till :)

//Mamilillan