Hur komiskt är det inte ?
Det har varit sommar väder i nästan två veckor men idag när jag för en gång skull känner mej utvilad och fräsh, faktiskt sätter på mej en klänning och tights så dyker hösten upp igen. Nån som försöker säga mej nått eller är det bara min sorts tur? Så klänningen och tightsen ryker, jeansen och koftan plockas fram igen..

Jag har inte nämnt det men jag blev sjukskriven i samband med att jag var hos läkaren och nu är jag inne på sista veckan innan det är tillbaka till skolan. Låg och tänkte på det igår kväll att jag faktiskt ska ta tillfället i akt och göra allt det där man aldrig hinner annars, istället för att vila ihjäl sej här hemma. Imorgon ska jag till minneslunden där moma är spridd, har inte vart där på över ett år och det känns inge vidare. Vet att hon finns med mej dagligen, kan känna av henne här hemma ibland och i hjärtat finns hon alltid. Men det är en känsla att sitta ner där hon är spridd och prata med henne,
för trots att jag inte hör hennes svar så vet jag att jag har hennes stöd och hennes tid. Hon finns där, precis lika mycket som innan.. Undrar vem som var där sist, om det äns nån som åker dit längre ? Ju längre tiden går efter att nån gått bort så minskar besöken, att lägga blommor, att skriva ett kort..
Visst att tiden läker alla sår, men ärr borde inte kunna försvinna.

Nu ska jag sätta igång här hemma så jag är klar med mitt innan jag ska hämta liten. Ska ta en skön promenad till dagis idag, hösten bjuder in till sånt och det är därför det är min favorit årstid..
Kommer skriva ikväll igen, får äntligen skriva om min älskade mamma och det som drabbat henne..
Mamma mamma, det blev så rätt till slut..

//Mamilillan