Oprah pratar ofta om "aha moments" i sina program och igår fick jag själv en stor dos av det..
Jag brukar inte skriva andras namn när jag skriver om jag inte vet att jag har tillåtelse, och är det väldigt privat som innefattar en annan människa låter jag det förbli privat för vill dom att folk ska veta så kan dom blogga om det själva. Jag har absolut ingen rätt att avgöra saker åt andra, precis som andra inte har rätt att avgöra det åt mej.
Men jag tänker göra ett litet undantag idag som jag kan göra då jag är medveten om att det inte skadar någon annan och att det heller inte är smutskastning eller blottning av någon annans liv på ett fult sätt...
Min pappa... min älskade komplicerade pappa...

Han är en av dom människorna jag pratat om att jag brytit med under sista månaderna,  så vi har varken pratat eller setts på evigheter. Men igår stod han utanför dörren oanmäld och det resulterade i ett långt och väldigt givande samtal.
Han gav mej tid att förklara varför jag varit så ledsen och besviken utan att avbryta, och att förklara hur saker å ting har känts från mitt håll och hur det har sett ut. Varför jag bröt med pappa går jag inte in på för det är mellan han och mej men vi har en komplicerad relation och en massa trassel bakom oss som vi aldrig sett till att lösa.
När jag hade fått prata klart lät jag honom få sin tid att förklara och det var då mitt aha ögonblick kom..
För från hans synvinkel såg saker helt annorlunda ut, å han hade upplevt våra problem på ett helt annat sätt än vad jag gjort. Jag ursäktar inte hans fel han gjort som pappa och det gjorde inte han heller, utan han var uppriktigt ledsen över hur han fått mej att må. Men en pannkaka har alltid två sidor och bara för att han är min pappa så betyder inte det att han inte kan göra fel! Han är mänsklig som vilken annan varelse som helst..
Jag vet inte vart det här leder men jag hoppas på att det resulterar i en sund far och dotter relation, och att kontakten mellan han och Nathalie blir till det bättre.
För mej känns det iallafall jätte bra för hur man än vrider och vänder på det så är han min pappa och finns det chans att man kan ordna till saker som gått fel så är det väl självklart att man tar den.
Huvudsaken i det här tror jag att det var att både han och jag var ärliga, det fanns inga bortförklaringar och det var ingen boll kastning utan han stod för sitt och jag för mitt och när vi väl gjort det så kunde vi äntligen prata ..
Min pappa, min komplicerade men älskade pappa...

Att vi två som har en jätte trasig relation bakom oss kanske kan ordna till saker gav mej hopp och fick mej också att inse att en brytning inte alltid är enda lösningen utan att i vissa fall kanske det bästa är att ändra på relationen istället.
De finns människor i mitt liv som jag inte haft kontakt med på länge men som jag saknar fortfarande och som jag tänker på varje dag. Kanske är det ett samtal som jag och pappa hade som behövs, kanske är det så att det enda vi behöver är att få prata med varandra och få förklara från sin sida av "pannkakan" ?
Det finns tusen anledningar till att bryta med människor om man känner för det, dom gånger det behövs, dom gånger man inte kan förlåta, gånger man ger upp.. Men om det finns en anledning till att ha kontakt, kan man då bortse från allt det som skriker att man ska bryta?
Och om det någon man älskar, är det en anledning stor nog till att försöka lappa ihop något som är rent av ruttet?
Det finns en människa som jag så gärna skulle vilja sätta mej ner med, jag skulle vilja få berätta från mitt håll och jag skulle vilja höra från hans. Och jag skulle vilja att det slutade som med mej och pappa, att vi släpper ilskan och allt som har varit och börjar om. För trots allt så har vi ett band som varken människor eller omständigheter kan bryta och finns det en chans till att vi två faktiskt skulle kunna ha en del i varandras liv igen så skulle det rädda flera hjärtan än ett..
Jag funderar och funderar, men jag ska komma på ett sätt..

//Mamilillan