Bara tänkte..

Pengar är viktigt, pengar behövs. Men om man har ett låg avlönad jobb, är man mindre värd då? Om man har ett jobb, vilket som helst så är väl det bättre än inget jobb alls?
Det viktiga måste ju ändå vara att man trivs, att man mår bra, att äns prioriteringar matchar med det jobb man har.
Som med mitt jobb. Jag jobbar med helt underbara människor, det är en otrolig stämning och jag har en chef värd guld. Men det absolut viktigaste är tiden jag får med mitt barn. Det här jobbet innebär att jag kan lämna min dotter i bra tid och att jag kan hämta henne i tid så att vi hinner umgås, jag hinner spendera tid med mitt barn, jag hinner att vara en mamma. Det Nathalie kommer att minnas sen är inte pengarna som kom in, mobil telefoner eller märkes kläder. Hon kommer minnas att hon hade allt hon behövde men speciellt att hon hade sin mamma. Att hennes mamma var närvarande. Det är vad jag prioriterar, inte hur mycket pengar som kommer in. Sen klarar vi oss mer än väl så det är inget jag klagar över heller :)
Jag vet ju hur det kändes med min mamma. Hon jobbade, jag och mina syskon hade allt vi behövde och saknade aldrig något. Men hon jobbade så pass att hon kunde vara närvarande hos oss också, jobb och så i all ära men hon prioriterade mamma rollen och det är bättre än något annat hon nånsin kunde ge oss.

Så pengar, ja det har en stor betydelse men det är inte det viktiga. Vilket jobb du än har, var stolt! Innebär det att du mår bra och att du kan vara närvarande för dina barn så spelar det andra ingen roll.
Det jag säger nu låter ju logiskt och ganska självklart men för vissa är det inte det. Det finns människor som lever på sina utbildningar, sina jobb, sina löner.. Men vad säger det om dej som människa? Absolut ingenting!
Jätte kul och super om du har en bra utbildning, jätte kul om du har en super lön. Men dej som människa säger det inget om vare sej du har det eller inte, du är liksom inte ditt jobb.. Du är vad du väljer att göra i livet däremot.
Finns värre människor än dom också, tro det eller ej. De som har höga löner och långa utbildningar och som dessutom rackar ner på människor som inte har det. Såna människor har inget värde i mina ögon och ingen skam i kroppen heller för den delen. Men den attityden brukar tonas ner med åldern, visheten brukar slå till och där med ångern över vad man gjort mot andra. Likt karma lagen...

Nu ska jag återgå till jobbet, platsen som ger mej utrymme att prioritera min roll som mamma :)

//mamilillan