Efter många om och men så slutar det nog med att jag blir hemma imorgon och det hänger över mej nå fruktansvärt, dels för pengarna men mest för att jag hatar att vara borta från jobb och skola. När jag var yngre så såg jag inte det som ett problem, hade en ganska taskig attityd att om jag var sjuk så va fan va problemet liksom? Klart att jag skulle vara hemma om det så äns var en liten förkylning, ibland ansåg jag till och med att bakfylla uppfyllde kriterierna till sjukdom. Nja, korkad som få kunde man vara. Nu däremot så släpar jag hellre mej själv till jobbet än att sjukanmäla mej, bättre att bli hem skickad än att ringa in. Men nu har jag det på mej att genom att dyka upp imorgon så kan jag smita ner halva kontoret och hur snyggt är det liksom? Tror inte chefen skulle uppskatta min fina gest att dyka upp lika mycket som jag gör när kontoret ekar på tisdag för att alla ligger sjuka. Sen måste jag erkänna att det lockar lite att hosta ner några på jobbet :)

Sen känner jag mej fruktansvärt nere eftersom min lilla förmodligen inte kan komma hem idag heller.. Blir nog så att hon skjutsas från Putta direkt till moma så att hon kommer till dagis imorgon och inte riskeras att smitas. Jag som vuxen och som hennes mamma vet att det är för hennes bästa som hon sover borta nu men jag får såna skuldkänslor när jag tänker på vad som måste försigå i hennes lilla huvud. Att slussas från ett ställe till ett annat och inte komma hem till sin mamma, sova i sin egen säng eller mysa i sitt hem. Man förklarar för henne men hon är bara 4 år, inte förstår hon så långt att det är för hennes skull. Vill man hem så vill man hem..
Å jag saknar henne nå fruktansvärt, mitt lilla hjärta. Godisskålen är framme och filmen ligger brevid tv´n, vi skulle ju ha en mys-lördag som vi har under mina helger med henne. Jävla skit!!
Och mötet med förskole chefen missar jag imorgon så det måste skjutas upp vilket stör mej nå fruktansvärt, allt kommer att ta längre tid och den ouppfostrade lilla skit-ungen som är på Nathalie kommer att vara kvar på samma avdelning. Kristian skulle kunna gå istället för mej men det är ju jag som sitter med all info så det funkar ju inte heller, inte heller stål mormor eller stål Putta kan gå in och sköta det här medan jag är sjuk. Stackars min Nathalie, måtte hon slå tillbaka!

Nu när jag ändå är vaken så måste jag få i mej något att äta, måste också ta itu med pappersgöra. Sjuk eller inte så ändras inte det faktum att måsten är måsten, tyvärr.. Som tur är så fick jag hjälp av min brors flickvän med min pärm och tretusen papper i början på året så sorteringen eller kollen på saker å ting är inte jobbiga längre, ansträngande nu bara eftersom man knappt har ork.
Nä, mat är ett måste känner jag men jag bloggar väl senare igen eftersom det i princip är det enda jag kan göra nu..

//Mamilillan