Nu sitter man på jobbet igen och allt jag har i tankarna är samtalet som kommer att komma i eftermiddag med personalen på dagis. Ju mer jag tänker på det dessto argare blir jag, och ju mer jag pratar om det dessto mer ifrågasättningar dyker upp. Jag tycker om personalen, dom är jätte trevliga och jätte bra med Nathalie men om man inte kan tackla såna här saker så ska man inte jobba med barn. I utbildningen dom gått så finns det kurser som enbart handlar om detta, som inriktar sej på "problem-barn" och dess offer. Vad hände med den kunskapen?
Jag lämnar mitt barn i deras händer 5 dagar i veckan, jag går på möten, jag betalar en dagis avgift varje månad, jag hjälper till med det jag kan för att stödja deras goda arbete. Och vad händer då med mitt barn? Jo hon får utstå trakasserier av ett barn som jag bokstavligen hade kastat i väggen om jag får syn på. Kalla mej barn misshandlare eller va fan ni vill men jag hoppas för hennes skull att hon håller sej borta när jag hämtar Nathalie!

Efter att jag pratat med personalen på dagis så ska jag träffa Laz, kommer att behöva stöd efteråt hur det än slutar. Och det finns ingen bättre än honom i såna lägen för han känner mej och vet precis hur han ska "ta mej" för att det ska hjälp. Sen ska jag självklart ringa hennes oroliga pappa också och uppdatera läget, risken finns annars att han åker dit och sköter denna obehagliga lilla flicka själv :s
Men med all rätt som Nattans pappa. Kan inte den flickans föräldrar eller dagis personalen sköta detta så får vi gå in och göra det åt dom helt enkelt. Detta tar slut idag!

//mamilillan