Nu är min underbara fina hos sin pappa och av vad jag förstod så skulle det julpyntas och donas i huset så hennes välmående behöver jag inte oroa mej över. Däremot mitt mående över att hon åker iväg måste tas om hand, det är jag som gråter floder och inte Nathalie. Precis som inskolningen på dagis, det var jag som satt vid grinden och grät medan min dotter lekte rövare på avdelningen. Men jag har förstått att detta inte bara gäller mej utan de flesta föräldrar, speciellt mammor. "Det är bara att vänja dej" har jag fått höra om och om igen, "oron försvinner aldrig" är också något jag har fått höra miljoner gånger och "Lilla vännen, se till att njuta när hon är liten för det blir bara värre!" är nog det absolut vanligaste man får höra som mamma. Den här ständiga oron man har som mamma är något jag hade uppskattat att få höra innan jag fick barn så att jag hade haft tid till att förbereda mej.
Man sitter med en ständig oro och föreställer sej det allra värsta.. Tänk om hon fryser, tänk om hon går runt hungrig, tänk om hon är ledsen, tänk om någon är dum mot henne, tänk om hon saknar mej, tänk om ingen ser henne, tänk om .. tänk om... tänk om.. Det är en känslomässig misshandel säger min mamma och jag håller med! Ska snart ringa liten och checka av att allt okej så att jag får några timmar till att andas och fokusera på mej.
Man är fan helt slut!!

Efter att jag lämnade Nathalie till Kristian så åkte jag till kista och fikade med min älskade Malin. Det är svårt att begripa att det bara är två veckor kvar tills att hennes Celine kommer, känns som om hon berättade det för mej nyss att hon var gravid. Spralliga blonda Mallan är om 2 veckor en 2 barns mamma.. Det om något gör det uppenbart att tiden går fortare än man tror, att vi är äldre och att våra barn växer. 26 nästa år, 26!!!! Jag kommer ihåg när syster yster var i den åldern, i mina ögon var hon " vääääärsta vuxen!" och jag drömde om när jag skulle vara så "stor" och hur bra allt skulle vara. Jag tänker inte klaga nu på hur det ser ut men inte fan känner jag mej som 25, inte fan känner jag mej så som jag föreställde mej att Lotta kände sej. Kanske skillnad på 70-talister och på oss födda på 80 talet? Eller så ser barn mej som jag såg Lotta men att jag ser mej själv annorlunda? Nja.. krångligt det där..

Nu ska jag lägga mej i soffan och glo på VH1 en stund innan jag behöver pigga på mej :)

//Mamilillan