Okej.. Jag satt och beundrade min tröja, en tunika i en ur mysig lila färg. Då inser jag..
Jag har en starkt färgad lila tröja, röda naglar, blåa byxor och svarta skor..  Hur tänkte jag när jag gick upp imorse ?
Typ så illa att jag bländar folk som går förbi, bara hoppas att chefen håller sig upptagen idag :)

Jag gick in på facebook för en stund sen för att snoka runt en stund då en gammal gammal vän började skriva till mej..
Jag har asså inte pratat med honom på gud vet hur många år och jag blev överaskad över mej själv då en känsla av saknad faller över mej. Inte det att jag saknar honom men tiderna som var, vännerna man hade, livet man levde ..
Att prata med honom förde upp alla minnen till ytan, saker jag glömt mindes jag som om dom var igår.
Just tiden som tonåring, när man var så där galet kär, alltid nervös, snöbolls krigen och så klart alltid tjejerna mot killarna :) Lapparna vi skrev på lektionerna och skickade mellan skrivborden, cocosbollarna nere på centrum gården..
När jag tänker tillbaka så har jag så svårt att greppa att den tjejen jag har så tydligt i mitt huvud var jag ..
Vart tog tiden vägen, när hamnade jag här, när jag lämnade jag allting..
Han jag pratade med var min första riktiga kärlek, nån som jag verkligen älskade (älskade från en tonårings synvinkel)..
Vi var som magneter under en himla massa år, fram och tillbaka som jojjosar. Jag trodde vi var så vuxna, så seriösa.. Herre gud, vi var bara barn! Skrattretande när man tänker på det, på hur mycket tid man la ner på något som vilken annan människa som helst skulle se aldrig skulle hålla.. Vi var barn! Men kul hade vi ..
Oj oj, Daniel.. Han som har ett eget kapitel i boken om mitt liv :)

//Mamilillan