Den eftermiddag jag hade bävat för kom aldrig och jag har faktiskt mått väldigt bra med tanke på omständigheterna kring Laz, att Nattan åkte osv. Och jag kan inte upprepa det för mycket men det är tack vare alla underbara människor jag har runt mej, allt stöd och en himla massa värme. Och alla god råd från mina närmaste har hjälpt enormt och jag är djupt tacksam. Sen till min förvåning så har det kommit en massa mail, medelanden på facebook och liknande från människor jag inte har kontakt med och det har verkligen berört mej, att det finns så mycket medmänsklighet runt om som man inte visste fanns. Tack alla, i dom tuffaste stunderna så har alla goda råd och fina hälsningar hjälp..
Men det största stödet har jag haft från min älskade moster Putta, hennes råd, visdom och ärlighet i det jag går igenom har hjälp mer än vad ord kan beskriva. Finns gånger då jag kan höra hennes röst i huvudet, vissa saker hon sagt som verkligen satt sej hos mej och det har räddat mitt mående många gånger, har också hjälpt i beslut jag tagit.
Tack snälla..

Att lämna Nathalie gick jätte bra och hon var ordentligt (rätt stavat nu moster!) nöjd med att åka över till sin pappa, och hon var överens med att vi får prata på telefonen eftersom hon skulle vara där längre än vanligt. Jag vet hur detta fungerar, det är lika samma varje gång. I dom sitautioner då barnet gråter efter mamma så är det tvärtom hos oss, hon har oftast inga problem med att göra saker ensam eller att hon ska vara utan mej utan det är jag som har problem med att vara utan henne. Mycket är saknad efter mitt barn och sorgen över att inte ha henne hemma på heltid, men mest av allt har jag problem med att släppa kontrollen. Att inte veta vart hon är, vad hon gör och med vem kan göra mej galen. Och jag har alltid varit sån som person som tänker alldeles för mycket, funderar och grubblar långt över vad som är normalt. Därav att jag får för mej att någon är dum mot henne när jag inte är med, att hon går hungrig, att hon fryser, att hon saknar mej, att hon är ledsen och ensam. Jag vet att det bara är i mitt huvud men tankarna skenar iväg och därför har jag så svårt med att släppa henne, att släppa kontrollen till någon annan angående mitt barn.

Sen till Laz, han kom och hämtade lite saker som planerat och det gick över all förväntan och inte på det sätt jag hade föreställt mej. Det pratades inte nått om själva separationen eller så men en sak kom vi överens om angående min blogg. Självklart kan jag skriva utifrån mej själv, om vad jag känner och om min del i det mellan han och mej. Men vad som hänt mellan oss, orsakerna till varför vi inte är tillsammans och med det som rör bara honom ska jag inte skriva om. Det har jag inte gjort innan heller, men hade jag gjort det så hade det varit något jag fått acceptera.
Så från min synvinkel, jag saknar honom nått otroligt och önskar att saker hade varit annorlunda. Att man kunde vrida tiden tillbaka eller göra saker ogjorda, men eftersom det inte går så blir det att bara sakna och längta tills det att man tröttnar på att deppa..

Imorgon ska vi fira Nalle som fyllt år, blir middag med släkten hos mamma. Synd att Nathalie inte var hemma för hon älskar festerna hos moma, och hon tjatar om det att hon vill dansa på momas fest.
Får bli att planera in något tills hon kommer hem för sommaren kan ju inte ha gått utan en fest hos mormor, det är en skam isåfall! :) Kalas däremot blir det i massor nu. Kevin fyllde år i söndags, på fredag min lilla gud dotter Bella, om lite över en vecka fyller Emilia och Nova samma dag, dan efter det Nikki, veckan efter det är det Nattans tur och dan efter det Dannes... Det är bara att gilla läget och hoppas på att kalasen inte varar i timmar och att ekonomin håller. Morr!

//Mamilillan