Har inte bloggat på två dagar, minns inte när det hände sist eftersom bloggen / skrivandet har blivit sån stor hjälp i det jag går igenom, och det har varit riktigt uppskattat hur mycket gensvar man har fått. Det har ramlat in kommentarer på facebook, mailen, telefonen men konstigt nog inte på bloggen där de läst alltehopa :s Knep och knåp men jag uppskattar allt stöd.

Igår var jag och Minnie i vällingby och efter lite spring och babbel så fick jag mitt kära smeknamn...
KAFFE-KOPPEN !
Jag har en galen kärlek till kaffe koppar och har i åratal letat efter den perfekta morgon koppen. Jag kan inte rå för det och jag vet att det låter galet men jag älskar att hålla den, hur den känns och allt den representerar. Va fel det där lät !!
Men för mej så är den perfekta muggen den absolut bästa starten på morgonen. Man har en del konstiga sidor.. Men igår fick Minnie nog av mej och mina muggar och därav "kaffe-koppen" :) Och jag fick det förklarat för mej att om detta fortsätter så kommer jag sluta upp som den gamla tanten med alla katter, fast då med muggar istället.
Vilken jävla syn!
Sen var vi hemma hos dom och då kom tröttheten efter veckorna som gått. Självklart så har jag varit trött innan eftersom jag knappt sovit men det måste ha slagit till ordentligt igår eftersom jag helt plötsligt vaknar upp i deras soffa. Då har jag nånstans mitt i mitt och Minnies samtal bara somnat!
Tror att det beror på att jag känner mej trygg där, dom är min familj och jag känner mej hemma hos dom. Jag måste ha slappnat av och släppt allt eftersom jag bara somnat, inte äns förstått att jag var på väg att somna som man oftast gör.
Tokigt som Nathalie skulle sagt :)

Idag kom Hannah Panna över och fikade en stund, stackaren fick komma in i kaoset eftersom jag öppnat upp för stor städning. Vi hann prata lite om hur den här känslan av att inte känna sej bekväm eller hemma poppar upp med jämna mellan rum men hur det kommer sej eller varför förstår varken hon eller jag. Jag kan vakna upp en morgon och känna mej "rätt", som om saker å ting är som dom är och att jag mår bra i det.
Nästa morgon är allt fel, jag bor fel, är fel, människor är fel, möblerna är fel.. ALLT är fel!
Det är just det jag inte begriper, att man är så upp och ner och att det går från dag till dag. Hannah och jag funderade på om alla känner så här eller om det faktiskt inte är normalt och något vi behöver ta itu med.
Frågan återstår..

Nu ska jag försöka mej på å se unga mödrar som Nattan vägrar låta mej se på när hon är hemma :)

//Mamilillan