Ibland undrar man om det finns nån jävel bakom nått hörn någonstans som gillar att se än irriterad och tjurig. En bitter liten sak som vägrar ge än något extra. Först och främst med Malin idag...

Inne på Ikea idag var duktiga Malin ekonomisk och smart och på det tjänade hon 350 kronor, men vad händer då 15 minuter efter? Vi parkerar bilen utanför toys r us och är där inne max 10 minuter, kommer ut och då har hon fått en bot på 300!!! Jahapp, den bittra fan hade varit framme. Sen hände det mej samma sak nu på kvällen.

Jag går och köper kläder till Nikki och hittade en himla massa eftersom det var rea och super glad var jag. Men vad upptäcker jag när jag kommer hem? Jo att påsen är borta!!!

Vad är oddsen? Förtjänar inte jag och Malin lite tur efter allt vi gör och donar med, förtjänar inte vi det där lite "extra" efter allt krigande och kämpande ?

Trött man blir å lagom ledsen då lillan som blir hela 1 år imorgon inte får en present av moster :(

Som jag förutspådde så blev det ingen kväll hemma, inte heller en kväll ute med Hannah som varit på tal. Jag har ju haft i huvudet att nu när jag är barn ledig så måste jag ut bara för att jag kan, men jag mindes idag att jag gillar det ju faktiskt inte! Att ta en öl nånstans absolut, till och med två, tre eller fyra funkar det med. Och att komma hem på morgon sidan ibland är inte heller något jag tjurar och gnäller över, det kan vara riktigt skönt ibland till och med.
MEN att snurra runt inne på klubbar i stan är inte min grej, att vara på ställen där man inte hör vad man tänker och måste boxa sin väg fram är inte alls vad jag föredrar. Jag säger ingenting om dom som gillar det men jag gör det inte, och jag hoppas att om Hannah kom ut ändå att hon har det super roligt :)
För mej blev det en runda i kista centrum istället, shopping av barn kläder som någon annan nu har nytta av. Morr..
Sen gick jag och Laz på bio, såg Hang over och jag skrattade så mycket att jag ville dö. För dom som har sett filmen kan jag bara säga.. ALAN, vilken man hehe :) Sen bjöd han på en öl efter filmen och vi fick prata ut lite om vad som händer i skallen på oss. Inser nu att jag inte bloggat om honom på några dagar så en snabb uppdatering eftersom jag ändå satt han och mej i rullning här på bloggen..
 
Vi är inte tillsammans igen och det är inget vi har tänkt att bli nu heller, men faktum kvarstår att jag älskar honom alldeles för mycket för att inte ha honom i mitt liv alls.
Jag hör vad andra tänker och jag förstår, jag tänker lika själv när jag träffar på tjejer som har den ena ursäkten efter den andra att ha kvar sina föredetta eller "idioter" i sina liv. "Naiva brudar" brukar vara min första tanke..
Men jag och Laz är inte som alla andra och det kan alla som känner oss intyga. Först och främst har vi en 11 årig vänskap bakom oss och den betyder väldigt mycket för oss båda, sen har vi gått igenom så mycket tillsammans att vi har växt ihop som människor. Nu känns det som om jag sitter och försvarar och förklarar mej men det är inte alls så det ligger till. Mer än något annat så vill jag bara berätta hans och min historia för den har en stor del i mitt liv, han är en stor del i mitt liv.. Jag vet inte om vi kan gå tillbaka till att bara vara vänner, jag vet inte om jag kan gå vidare från den sorg som kom av att förlora det vi hade men jag vet att jag tänker försöka. Vi har en historia han och jag och det är inget man skapar över en natt, och den historien är värt att kämpa för. Nu befinner vi oss i det stadiet då vi pratar väldigt mycket om vad vi vill, vad vi känner och vad vi vill åskakomma, och det känns ändå som om vi står på samma sida genom det här.
Laz Laz, så komplicerad men älskad..
Fick dessutom en tankeställare här om dagen (om man kan kalla det för det?) när jag bläddrade igenom boken "ps jag älskar dig". Jag läste ut den för ett tag sen och det var tamme fan en av det bästa böcker jag läst, jag har skrattat högt för mej själv mitt inne i tunnelbanan och gråtit ihjäl mej som om det handlade om mej själv. Vilken bok, nu bara måste jag se filmen som syster yster rekommenderar starkt. Men tillbaka till tankeställaren.. Jag bläddrade igenom bara för att påminnas om hur bra den var och fastnade i slutet av boken då Daniel beskriver sitt förhållande till hans föredetta..
Jag tänker inte sitta och skriva av men det är den delen då han säger att deras förhållande bestod av många bråk och att hon var hysterisk, men att han älskade det. Han såg hennes hysteri som att hon var passionerad och deras bråk tog han som att hon fortfarande brydde sej. Hur vackert är inte det? Och jag kom på mej själv med att tänka att det är precis så jag hoppas att Laz såg mej, och nånstans så tror jag att det faktiskt var så. Ju mer jag skällde och bråkade, dessto mer "närvarande" blev han och det kan jag se nu efteråt. Han flydde inte eller gjorde uppror och det var nog för att han visste att allt det var av kärlek, att jag fortfarande brydde mej..
Läs boken ni som inte gjort det, hur man än lever sitt liv eller är som person så finns det något att hämta i den och något att lära. Ett klart måste att läsa igen!

Nu måste jag sova så att jag orkar få hem lillan imorgon och fira mina två syster-döttrar. Åhhh måste bara berätta att väggen är så gott som klar, fattas bara tre nytagna kort på Bella, Sebban och Nikki så kan jag sätta punkt :)
Ska försöka ta kort på den och sätta in i helgen, ett himla bra arbete har jag gjort och jag är nöjd som få.

//mamilillan