Känner mej förvirrad...
Jag skriver inte om konflikter mellan mej och andra för att det är privat, jag skriver inte om det innersta i min och Laz relation för att vi bestämde oss för att ha den för oss själva, jag skriver inte om hur förbannad jag är på mina vänner ibland för hur roligt är det för dom att läsa det på bloggen?, jag skriver inte om mycket..
Det jag skriver om är Nattan, de bra och de dåliga stunderna man har som mamma. Jag skriver om mina åsikter och mina tankar kring livet i allmänhet. Jag har inte den bloggen där man öppnar sej helt för jag har fått lära mej att människor utnyttjar sånt och tar det till sin fördel, tuvärr..
Men det dilemmat jag kommit till nu är att hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag in på privata saker, och jag har en längtan efter att få spilla ut allt jag har i huvudet eftersom skrivandet hjälper mej att bearbeta saker.
Det kanske låter som ett ur löjligt problem men för mej är det svårt, riktigt svårt. Ibland kan jag önska att jag hade en privat blogg där jag ändrat namn på människor men att jag då har friheten att kunna skriva precis vad jag ville om vad och vem som helst. Va skönt det hade varit.. Men nu är det ju inte så och jag undviker vissa delar av mitt liv för att det inte passar sej att skriva om, med hänsyn till andra och för att inte ge drama-sugna människor nått att använda sej av.

Förvirrad blir jag eftersom allt jag vill nu är att öppna mitt hjärta om vad som hände mej idag, vill skriva ner varje ord och varje ögonblick i vad som hände som förändrade min vardag helt och som bröt ner mej på alla sätt möjliga..
Att allt jag kan säga är att jag och Laz inte är tillsammans längre, bor ihop eller har en del av varandras liv längre gör ont. Kan inte skriva varför, tänker inte hänga ut vare sej honom, människor runt om oss eller mej själv för den delen. Inte på det sättet... Hur som så mår jag så fruktansvärt dåligt över att ha förlorat det som betytt världen för mej i så många år, han som varit min vän i all evighet och som jag visste att jag skulle älska livet ut. Han finns inte hos mej längre, halva mitt jag känns som om det är borta..
Hur fan går man vidare från det här? Hur fan kommer jag över mitt livs kärlek, för om inget annat så har han varit just det .. Det är svårt att skriva om eftersom jag inte tänker gå in på vad som hänt, men jag känner mej lurad, ledsen, förbannad, besviken men mest av allt chockad. Chockad över hur hela äns tillvaro kan vändas upp och ner som en pannkaka utan minsta förvarning, och hur den man trodde att man kände bäst är den man känner minst.
Och i min ilska så saknar jag så att det gör ont, jag är så van att ha han här, hans sätt, hans fel och brister, hans skratt. Jag älskade hans skratt, det bästa ljudet jag visste.. Och hans händer, hur mina försvann i hans och hur jag alltid kände mej trygg. Pratade med Nathalie idag också och mitt hjärta går sönder för hennes skull..
Han betyde så mycket för henne och var så engagerad i henne och för henne så har hon ju förlorat en nära vän.
Och hennes små ord gräver sej in i hjärtat på mej..

-Nathalie, Lasse kommer inte att bo med oss längre nu. Men det kommer att gå bra eller hur?
-Är du arg på Lasse?
-Nej, mamma är inte arg ..
-Är Lasse arg på dej?
-Nej, Lasse är inte arg på mamma eller på dej. Men han ska bo hos Angelica nu för det blir bättre så.
-Aa, Lasse vill vara ifred ett tag. Eller hur mamma ?

Jag vet att hon kommer att fixa det här, hon är stark min liten. Men jag kan säga med säkerhet att jag släpper inte in någon mera i hennes liv efter honom, detta fick räcka...
Nu var jag mera öppen än vad jag hade tänkt, och sa mer än vad jag skulle..  Men jag låter det vara så, för idag ..

//Mamilillan