Nu har jag suttit i en timme och raderat en massa konton man skapat under åren och gud va jag har skrattat..
Jag har hetat "babymama" på ett ställe, "Fredriks" på ett annat, haft ur skojiga notisen som "jag klarar mej själv" och då var jag väl 15 eller nått när jag skrev det, "Han är min och ingen kan ta han från mej" hade jag skrivit i nått triangel drama jag hamnat i när jag var 16 eller så.. Sen hittade jag texter jag hade skrivit när jag var runt 18-20 och jag måste verkligen ha trott på att jag var så vuxen, att jag klarade mej heeeelt själv utan någon och jag var så stark och herre gud. Lilla gumman på mej själv, livet hade inte äns börjat..
Men jag har skrattat och skattat på min egen bekostnad, man trodde att man hade världens problem i tonåren och senare att man sitter med en massa erfarenhet och klarar allt som kommer i äns väg men livet hade ju inte äns börjat. Inga räkningar, inga separationer (riktiga), inga alarm klockor eller låga löner.. Man hade alla möjligheter i världen egentligen och inga problem viktiga att äns handskas med, men man ägnade tiden till att bekymra sej ändå. Om man vetat bättre..

Idag ska jag försöka mej på att göra allt det jag tänkt göra sista dagarna men som inte blivit av. Foton ska upp i nya ramarna, framkallning av bilder måste göras, hyllan ovanför sängen måste upp, listerna måste tas, gardiner tvättas.. Mycket mycket, får bli en hel dag hemma idag. Men jag klagar inte, det gråa ute är inte direkt nått man vill springa in i ändå..