Nu har mitt liv kommit tillbaka och jag kunde känna hur jag blev till en hel människa så fort hon steg innanför dörren. Och nog för att hon varit borta länge men jag kunde nästan svära på att hon växt en halv meter, hon är verkligen så stor nu. Det här med att hon är min lilla tjej ska jag nog börja vänja av mej själv med för rätt som det är så är jag inte intressant längre och spring med kompisar kommer ta upp hennes tid. Hur kunde tiden gå så fort?

Igår satt jag och Laz o kollade på Jacksons ceremoni, jag stor tjöt och han suckade ointresserat. Jag tänker inte ljuga o säga att jag var ett fan eller har alla hans album för det stämmer inte, jag har inte äns ett album av honom faktiskt.
Men däremot så gillar jag hans musik och vissa av hans låtar ligger bland mina favoriter, och ingen kan förneka hur stor denna människa var. I ceremonin framgick det väldigt väl hur stor han faktiskt var, både som artist och som människa. Det jag tror att jag grät för är för alla hemskheter denna människa fått gå igenom, alla anklagelser och allt hat. Jag tror inte att han varit på barn, jag tror däremot att han var ett barn själv och därav inte insåg att det blev för intimt. Han kunde inte dra gränsen till vad som var lämpligt men att ha våldfört sej på barn, inte en chans..
Och när hans dotter kom fram bröts mitt hjärta, stackars denna lilla flicka. Att få se sin pappa lida som han måste ha gjort, för att sen förlora honom helt.  Men hon har världens stöd...

"I want his three children to know. It was nothing strange about your daddy. It was strange what your daddy had do deal with"

Ikväll ska jag, Laz och Nattan kolla på film och bara mysa. Fira att hon kommit hem igen min älskling, nu dröjer det innan du lämnar mammsen igen!

//Mamilillan