Satt och letade efter en speciell låt på youtube och istället för att hitta den jag ville lyssna på så kom jag över Cajsa Stina Åkerströms låtar, jag hade glömt hur mycket jag älskade svensk musik och svenska texter framförallt. Så nu har jag varit som trollbunden framför Lars Winnerbäck, Lisa Ekdahl, Peter Lemarc , Lisa Nilsson m.fl..
Och kan någon förklara för mej varför hela världen plötsligt verkar handla om mej och Laz, alla texter, allt på tv´n, saker människor säger. Jag vet att detta händer i en separation men jag kan inte för mitt liv förstå varför eller hur.
Inatt hade jag på VH1 och det kom låtar jag aldrig hört förut, en av dom hette separated, en annan I´m leaving. Och så där håller det på dagarna i ända, jag får liksom aldrig vara ifred .. På tv´n kommer våra serier, jag hör skämt i filmer som vi mer eller mindre har dragit, hör om det ena och det andra som var vi. Ironiskt och fruktansvärt plågsamt.
Imorgon ska han hämta sina sista saker, tror att det är anledningen till varför jag inte somnat ännu. Det är det absolut sista och sen är det här officielt över, finns inget mer att hämta i disskusioner, förklaringar, saker..
Jag kan inte fatta att det här händer, mer än allt så känns det hela som ett skämt. Vi pratade hus nyss, planerade för framtiden, sa "jag älskar dej". Och nu är det över.. Jag upprepar det hela tiden, det märker jag men jag kan inte sluta. Jag försöker få grepp om vad det innebär, försöker hänga med i allt som har hänt och väntar på att chocken ska lägga sej.

Bara att "gilla läget" , men hur ska jag kunna göra det när jag hatar att det här händer, när det här var det sista jag ville?
Men för Nathalies skull så måste jag, bara att bita ihop och kämpa sej fram. Trots att jag vissa stunder är hämnd lysten, att det går över till lessamhet. Jag är upp och ner, fram och tillbaka. Men spelar roll? Oavsett så måste jag upp på benen igen för lillan jag har, hon ska inte behöva se det här. Tacka fan alltså att hon fortfarande är liten..

Pratade med syster yster igår och jag ska försöka komma iväg dit några dagar, en helg eller så. Bara för att få komma ifrån hemma ett tag, allt här påminner om honom och jag behöver en paus. Att andas annan luft några dagar och söka tröst i min syster, gömma mej hos henne tills jag känner mej piggare.

Nathalie frågar efter honom med jämna mellanrum och vill liksom inte ta in att han faktiskt har flyttat, det är som om det går in genom ena örat och ut genom det andra. Åldern eller förnekelse, jag vet inte.. Men det jag vet säkert är att ingen kommer att komma in i hennes liv på det sättet han fick, det är ingenting jag kommer att tillåta.

Hon ska inte behöva förlora mera människor än vad hon redan gjort, bara sista året har en massa försvunnit som stod henne nära och jag drar gränsen nu. Inget mer av det här nu..

Nej jag kan inte fortsätta så här, jag måste sova.. Måste!!!

//Mamilillan