Nu hade jag behövt min mormor..
En jag älskar går igenom en livs kris och jag som närstående känner mej så hjälplös, så fruktansvärt hjälplös. Ingenting jag säger eller gör hjälper, jag kan inte vrida tiden tillbaka eller ställa saker till rätta, jag kan inte skämta bort det som gör ont eller riva upp det onda så att det kan bearbetas. Jag står och trampar och kan ingenting göra än att se på, stå på sidan och vara tyst. Det är en kamp för mej med som älskar så innerligt och vill så mycket, att inse att jag inte kan göra nånting är svårare än något annat jag gjort.
Jag får råd från vänner och familj, stöd i hur jag kan vara till hjälp men det känns så fel. Att bara stå där, jag fixar inte det.
Jag kan inte se en människa tyna bort, världens finaste hjärta vara så sorgset..
Jag är bered att göra vad som helst, bara jag vet att det hjälper..

Känns som deja vu när farfar dog och jag såg pappa, hur han försvann in i sej själv. Gud fanns på hans sida och han kom tillbaka, han klarade sej ur sorgen och kom ut som en starkare människa. Jag är så rädd att det slår fel nu och att den jag älskar försvinner, att människan värd allt i världen förändras till någon annan.
Jag vill ha dej som du är, alla dina sidor, dina bra och dina dåliga, jag vill aldrig leva utan dom.. Inte för en dag, inte för alla pengar i världen. Kom tillbaka..

//mamilillan