Sista månaderna har jag bloggat rätt mycket om min väg framåt, om vägen ut ur ett inre kaos som jag levt med väldigt länge. Och jag håller fortfarande på att om man ändrar inställning till livet så går saker å ting så mycket lättare och man hittar kraft från oanade håll, lite som karma lagen. Gör man bra, får man bra. Det är ett logiskt tänkande..
Men igår eftermiddag kände jag mest för att ta alla dessa ordspråk och min ändrade inställning och stoppa upp nånstans, ett telefon samtal och jag kunde känna i varje del av mej hur jag bara ville lägga mej ner och dö.
Självklart skulle jag aldrig gå och ta livet av mej, men fan va vissa dagar är svåra att handskas med..
Nånting som verkligen ändrats hos mej är min medvetenhet om både mej som person, mitt liv och saker runt om. Och sen det ändrades, att jag vaknade till så har jag gjort mitt yttersta för att städa upp röran jag lämnat efter mej, lägga fokus rätt och att verkligen ordna upp till det bättre. Jag har blivit starkare och mått otroligt bra i att rensa bort dumheter från mej och Nathalie. Men det är just det här jag blir så less på..
Nu när jag äntligen har kommit till insikt och gör mitt allra bästa och faktiskt det rätta så kommer ett bakslag, och ett kraftigt sådant. Varför ? Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna ett bakslag när jag kämpar mej blå för att det ska bli rätt och riktigt?
Jag förstår faktiskt inte hur gud nu tänker om det finns nån sån?

Vad detta bakslag är tänker jag inte skriva ut på nätet då det är andra människor inblandade, och jag skulle aldrig någonsin sitta och skriva om andra och andras liv. Det är kränkande och mer omoget än något annat, och dessutom en risk då det går att anmälas! jag är tillräckligt vaken för att inse såna saker, trist att andra inte är.
Jag fick en kommentar för ett tag sen om ungefär samma sak, en kommentar jag inte godkände då jag har en aning om vart den kom från. Den handlade mer eller mindre om varför jag inte skriver om de konflikter som finns i mitt liv, den anonyma menade på att bloggen faktiskt var en lögn eftersom jag inte skriver om såna saker.
Men mitt svar är densamma.. För att skriva om de konflikter som finns så krävs det av mej att nämna andra och jag har inte rätten att göra det, att skriva om mina åsikter är en sak men det är jävla svårt att göra det å kringgå personerna runt detta samtidigt. Dessutom så finns det något som kallas för privat, allt är inte okej att lägga ut på nätet. Och det är också upp till mej vad jag vill skriva om och inte.
Jag har en kärlek till att skriva om min dotter och hennes påhitt, om rollen som mamma och Linda, ideer, åsikter kring livet mm. Jag startade inte upp en blogg för att lägga ut saker om andra, det skulle kännas ganska meningslöst och det skulle också vara något jag skulle ångra senare i livet.
För en sak ska människor vara medvetna om som gör sådana saker, det ni skriver om går inte att ta tillbaka! Och i slutändan så förlorar ni en jävla massa, störst av allt respekten från andra människor.

Nu ska jag hämta mitt legitmation som kommit, hämta min älskade liten och spela memorie för att sen försöka lösa en ur usel sitaution. Alla dagar kan inte gå som smort men kom igen, nån smärt gräns får det tamme fan vara!

//Mamilillan