Imorse när jag vaknade så låg jag som i trans och bara stirrade på Nathalie. Jag är välsignad.. Jag har ett barn som förutom astman är kärn frisk, hon har två fungerande ben att gå med, två armar att klättra mej, hon har inga problem med språket och kan därför göra sin röst hörd, hennes hörsel är fel fri och kan därför höra bilarna på gatan, ring klockan på cyklar, någons rop och andra faror som lurar. Varje morgon så lämnar jag henne till en förskola som har bra personal och som tar hand om henne som den individ hon är, där det serveras bra mat, där tillsynen är fungerande och där hon har vänner. När jag hämtar henne så åker vi till ett hem där hennes behov är prioriterade, där det finns mat som mättar och en varm säng att sova i om nätterna..
Jag har varit så upptagen av allt man önskar var annorlunda, på allt det man inte har men längtar efter, på andra människors felande och beteende. Jag har fokuserat på att förändra det som inte kan förändras istället för att acceptera att vissa saker inte faller min väg.
Det har tagit så mycket tid och energi att jag helt glömt allt det fina vi har och som vi får ta del av varje dag.
Jag hoppas att jag är lika klar i huvudet imorgon som jag är nu, den här vetskapen har gett mej inspiration till att fortsätta kämpa och kriga. Känns som om orken är tillbaka..

Nu ska jag vända mitt fokus till dom super fina vänner vi har i våra liv, ska börja ta vara på tiden och spendera den där jag och Nattan mår bra.
Min älskade Nattan, mamma är tillbaka :)

//mamilillan