Efter att ha pratat med en väldigt nära vän så ska jag vänta med att skriva om vissa saker i bloggen. Kommer kunna skriva om det snart men av olika skäl så ska det vänta. Suck..
Det är en svår gräns det där, att skilja på vad som är okej att skriva i bloggen och inte. Att veta vad som tillhör det mest privata och det som är okej att lämna ut. Fan va skönt det hade varit att ha en anonym blogg, där man helt enkelt kan skriva ut precis vad som helst och om vem som helst. Jag hade inte fixat det eftersom att bilder är något jag vill ha med i min blogg, men just för skrivandet hade det varit grymt skönt.
När jag blickar tillbaka i inläggen så märker man min något förvirrande sida. Jag skriver att jag ska skriva om vissa saker men skriver sen att jag inte ska, jag skriver att jag ska lägga ut bilder men som oftast inte kommer upp, jag skriver om att jag ska blogga på kvällarna men tar sen en paus på några dagar. Jag kan förklara det med att viljan är stor men kanske inte lika realistisk. Jag hinner inte allt jag skulle vilja och det är ganska normalt för att vara en ensamstående mamma till en 4 årig dotter. Jag tror att jag ska vara pigg och alert på kvällarna för att ordna med bilder men efter läggning, städning, disken och allt annat som måste göras så är man inte pigg på att sortera kort. När man hämtat på dagis och haft å göra med en trotsig unge så är lusten till att blogga inte så stor, lusten till att däcka i soffan däremot är större. Jag kommer fortsätta att skriva saker som aldrig dyker upp på bloggen för jag måste få tro nånstans att jag orkar allt jag vill och klarar av allt jag planerar..

Från en sak till en annan. Nu tänker jag vara så där brutalt ärlig som få människor vågar sej på. Idag ville jag bokstavligen skaka om mitt barn och fråga va i helvete det var för fel på ungen!
I nästan en timme står hon rakt upp och ner och bara skriker som en galning. Anledningen var absolut ingenting!
Först stod jag bara och tittade på henne och trodde väl någonstans att hon skulle lugna ner sej. Sen när jag en halvtimme senare förstod att skrikandet bara blev värre, jag var iskall eftersom att vi stod ute, jag var trött efter en jobbig dag så gick topplocket på mej! Som tur var så bet jag ihop munnen för gud vet vad jag hade sagt om jag hade yttrat mej men valet var att dra barnet hem. Så en resa som normalt tar 20 minuter tog idag nästan 2 timmar! Jag älskar min dotter villkorslöst, jag älskar henne i alla humör och väder. Men såna här dagar kan jag bestämt säga att all den kärlek jag känner för min lilla är blandat med tankar som att jag ska kasta ut henne från balkongen, avliva hennes katt i ren protest, elda upp hennes docka i ett försök till att skrämma ur henne dumheter. Innan jag blir stenad nu så vill jag säga att jag aldrig skulle kunna göra en sån sak, jag är inte helt utan sunt förnuft. Men visst fan finns tankarna där!
Älskar mitt barn men jävlar va vissa dagar testar äns tålamod. Nån dans på rosor är det då fan inte att vara förälder..

Såg nu också att detta är inlägg 500!
I mitt första inlägg så skrev jag nått liknande med att mitt mål var att hålla bloggen vid liv. Jag hade och har svårt att slutföra saker så jag känner mej ordentligt stolt över att jag höll vad jag lovade mej själv!
Måste snart arkivera alla inlägg och "börja om", då kan man passa på att röra om lite också vilket skulle vara ganska skönt :)
Nu ska jag försöka mej på att sova, detta med att ligga i sängen klockan 10 verkar inte fungera för mej. Får försöka imorgon igen. Nu när mitt mående inte alls är som det ska dessutom så är sömnen a-o för mej, måste lära mej att prioritera.

//Mamilillan