Hela lördagen spenderade vi i pyamas och innanför hemmets dörrar. Vi vägrade ordentlig mat, vägrade tandborstning och alla andra normala sysslor utan värmde istället upp piroger, lät oss själva förfalla och unnade oss att bara existera en dag. Jag tror att Nathalie mös precis lika mycket som mej för veckorna tar på henne också. Det är buss åkande, många timmar på dagis, mycket barn och många människor och detta 5 dagar i sträck. Jag har inte tänkt så innan utan jag har varit i ganska egocentriska tankar och trott att det bara är jag som är trött, jag som är sliten, jag som har en massa i huvudet och i tankarna. Men när man tänker närmare på det så är det självklart att barnen också måste få vara trötta efter veckans slut, dom har också dagar då dom är trötta och gnälliga, dagar som bara inte funkar och där dom måste få vara ifred. Med det i huvudet så myser vi oss igenom den här helgen.
I några timmar igår så kom Malin och Emilia och gjorde oss sällskap i vårat slappande och trots att dom lever rövare och huset stod på sin ända så är dom två verkligen världens mysigaste tjejer. Det är sällan jag skrattar så mycket som jag gör när dom två är tillsammans, dom har en humor ihop som slår världsrekord.








Idag är Nathalie piggare än någonsin, pratar mer än vanligt och nått verkar ha hänt under natten för ungen är smått galen. Jag däremot känner mej allmänt låg och nere, ledsen och sliten. Det är en sån dag bara, tankarna är överallt och ingenstans och jag vill helst av allt gömma mej resten av dagen.
Typiskt som Nathalie säger om allt, är det att hon är förvildad idag när det är det sista jag orkar med..

//Mamilillan