I onsdags så var det sista gången på terapin och det var ett avslut jag inte alls var beredd på att göra. Det stödet och dom kunskaperna jag får ta del av på terapin har hjälpt mej nå enormt och tanken på att leva utan det nu känns meningslöst och lessamt. Meningen är att vi ska ta allt det vi kommit fram till, lärt oss och känt under terapin och använda det i våran vardag för att utvecklas och hantera saker bättre. Jag vet att det är dit jag måste komma men just nu känner mej allmänt tjurig som inte vill något alls om jag inte får ha min terapi. Löjlig som attan är man men jag behöver sörja att det är över. Jag ska försöka så gott jag kan att ringa och hålla kontakten med dom i gruppen, skicka nått mess lite då och då men det skrämmer mej hur dålig jag är på det!
Jag kan inte fatta att mina onsdagar är slut. Jag fick stöd, hjälp, kunskap, insikt, vänner, energi, styrka. Nu får jag klara mej på egen hand.. Fy fan va deppigt det här är..

Igår var Nathalie med moma, moster Putta och Jeppe och levde loppan. Hem kom dom med en ny overall, vantar, mössa, en julgran till Nathalie, underställ, en hockey hjälm, bandy klubba,  bandy boll.. Det enda som egentligen skulle följa med hem var en overall så när jag fick de alla dessa påsar och min älskade dotter ståendes med en bandy klubba tog paniken smått över. När hon var ute med släkten så hann jag nämligen röja undan efter 4 dagars ledighet, dammsuga och skura. Detta innebar nu att det skulle kastas in ännu mera saker och göra oreda i mitt hem!! Men trots stök så skickar både jag och Nattan ett jätte tack för sakerna, men mest av allt för tiden ni spenderar med lilla Hedblom. Det värmer i mitt hjärta hur mycket ni bryr er om och älskar mitt barn.
Nu ska jag spendera tid med henne själv för om några timmar åker hon till sin pappa. Känner hur samma gamla ångest kommer krypandes, som den alltid gör varannan fredag.

Så här somnade mina hjärtan igår. Lilo sov på trollungens arm, charmig som få är familjen min!

//Mamilillan