Hur mycket ska en enda människa behöva utstå egentligen!?
Jag är inte guds bästa barn, gud vet att jag har gjort misstag så att det räcker och blir över. Jag har tagit beslut som varit helt åt helvete, tänkt som en riktig idiot. Jag skulle kunna skriva en serie böcker om allt jag virat in mej i som inte varit bra, varken för mej eller för någon annan.
Jag är inte perfekt nu heller, jag gör misstag men jag lär mej av dom. Jag har fått så mycket stöd och så mycket hjälp från dom i min terapi och från terapefterna att jag känner att jag har någon sorts balans i vad jag vill och i vad jag behöver göra. Jag tänker inte gå in så mycket på det nu men jag gick i en terapi som man går om man är medberoende, om man har växt upp bland missbruk. Som medberoende utvecklar man ett mönster i sitt liv och det var det jag gick och fick hjälp för, jag ville bryta mönstret som jag hamnat i.
Jag har kommit långt sen jag började i terapin och jag känner för första gången på väldigt länge att jag gör rätt.
Jag är medveten om saker nu och jag ser klart på problemen och försöker lösa det istället för att gömma mej som jag gjort tidigare.. Men idag känner jag att jag skiter i allt..
Nu gör jag rätt, jag försöker så innerligt att saker å ting ska fungera. Men lik förbannat skiter sej saker..
Jag kunde skratta åt det förut, skämta om att jag var otursförföljd. Det är inte lika roligt längre.. Jag gör fan allt jag kan göra, jag försöker och försöker å jag har känt mej så duktig sista tiden också. Jag har känt att jag har utvecklats och lärt med en himla massa om mej själv. Så kom idag.. Den jävligaste dagen på väldigt väldigt länge.. Inte bara det att saker skiter sej fastän jag är bättre, det är andra människor också.
Fick höra saker idag som bröt ner ALLT jag byggt upp sista veckorna. Jag skiter i det här nu, det går ju åt helvete lik förbannat...

//mamilillan