På terapin i onsdags så pratade vi om relationer och kommunikation och det mötet var det mest givande för mej genom terapin. Jag lärde mej saker angående mej själv och förstod vissa saker som jag behöver arbeta med.
En av de viktigaste sakerna jag måste lära mej är att andra människor inte är tankeläsare. Om jag inte är tydlig om vad jag behöver, vad jag tycker, vad jag känner, vart jag står så vet inte andra människor det. Det är ingenting som sker automatiskt i en relation att man blir expert på varandra, det är nånting man måste jobba sej till genom att vara tydlig, ärlig och att hela tiden kommunicera. Sen behöver jag komma över rädslan av att förlora vänner och familj om jag står upp för mej själv. Jag är hela tiden i dom tankarna att andra kan bli lessna, andra kan bli arga, att jag riskerar en vänskap om jag kanske inte tycker samma eller känner något som den andra inte uppskattar. Men det sas tydligt i onsdags att den personen som inte klarar av äns ärlighet eller öppenhet, den personen som inte möter upp än är ingen vän. Det är inte en sund relation.
I det stora hela behöver jag jobba med att kommunicera bättre, både till mej själv och till andra människor.

Nästa onsdag är sista gången på terapin och jag känner mej smått panik slagen. Dom timmarna ger mej så mycket och jag finner både styrka och stöd i mötena. Meningen är att man får dom verktyg man behöver i livet och för att tackla olika sitautioner i terapin. Så när det är slut så ska vi minnas allt detta och använda oss av det. Det i sin tur kommer förändra äns liv, äns relationer, självkänslan, självförtroendet.. Men jag vill inte sluta :( Jag vill ha mina onsdags kvällar, jag vill ha mina älskade sjuka, jag vill lyssna på terapefterna, jag vill lära mej mera, jag vill prata mera, jag vill lyssna mera..
Jag har sån separations ångest, jag känner mej inte redo att släppa mötena än.

//Mamilillan