Den ursprungliga liten
En tanke till den ursprungliga liten ..
När jag skriver om Nathalie så kallar jag henne ofta liten. Det ni kanske inte visste är min lill-kusin Marion fick det smeknamnet av mej långt innan jag fick min dotter. Det för att hon är just det, min lilla, min liten. Vi träffades första gången när jag var 18 år och min mormor gick bort, då måste hon ha varit 14 eller 15 år. Pytteliten och kaxig som få var hon :)
Redan första dagen så tog jag henne under mina vingar och känslan som kusin utvecklades fort till att vara en stora-syster, och detta på gott och ont kan jag lova. Jag kan gnälla och tjata, diskutera och bråka och det för att hon är min liten. För att jag älskar henne oändligt och vill att det ska gå bra för henne, för att min oro som den "stora" ibland blir för mycket att hantera.
För något år sen så flyttade hon från stockholm för att reda ut saker runt om och med sej själv, och trots att jag visste att det var det bästa hon kunde göra så sörjde jag min förlust. Hur skulle jag nu hålla kolla på vilka killar hon träffar? Hur skulle jag nu tvinga över henne för att kolla upp det senaste? Inga övernattningar, inga sena nätter, inga pinsamheter på freddys..
Men nu är jag inte orolig för liten längre. Hon är i ett bra och stabilt förhållande med en ur gullig kille, hon har kommit till ro i sitt egna hem, hon sköter det som ska skötas och hon gör det med framgång dessutom. Jag spricker av stolthet när jag tänker på min liten, min liten som inte är så liten längre.
Och hennes styrka bländar mej. I förra veckan så slutade hjärtat slå på den lilla som hon bar i magen och mitt hjärta gick sönder för hennes skull. Men den styrka som hon besitter är otrolig. Hon föll men bestämde sej för att vara starkare än så och reste sej. Hon är på banan igen och kämpar och min stolthet över henne nu är något som inte kan beskrivas.
Min liten..
Jag älskar dej och du finns i mina tankar varje dag. Det må vara 100 mil mellan oss men jag bär ditt hjärat i mitt under alla med och motgångar i mitt liv.. Och en sak kan jag lova. Den dagen du blir mamma och den dagen kommer, så kommer du att vara en helt underbar sådan!
//Mamilillan
När jag skriver om Nathalie så kallar jag henne ofta liten. Det ni kanske inte visste är min lill-kusin Marion fick det smeknamnet av mej långt innan jag fick min dotter. Det för att hon är just det, min lilla, min liten. Vi träffades första gången när jag var 18 år och min mormor gick bort, då måste hon ha varit 14 eller 15 år. Pytteliten och kaxig som få var hon :)
Redan första dagen så tog jag henne under mina vingar och känslan som kusin utvecklades fort till att vara en stora-syster, och detta på gott och ont kan jag lova. Jag kan gnälla och tjata, diskutera och bråka och det för att hon är min liten. För att jag älskar henne oändligt och vill att det ska gå bra för henne, för att min oro som den "stora" ibland blir för mycket att hantera.
För något år sen så flyttade hon från stockholm för att reda ut saker runt om och med sej själv, och trots att jag visste att det var det bästa hon kunde göra så sörjde jag min förlust. Hur skulle jag nu hålla kolla på vilka killar hon träffar? Hur skulle jag nu tvinga över henne för att kolla upp det senaste? Inga övernattningar, inga sena nätter, inga pinsamheter på freddys..
Men nu är jag inte orolig för liten längre. Hon är i ett bra och stabilt förhållande med en ur gullig kille, hon har kommit till ro i sitt egna hem, hon sköter det som ska skötas och hon gör det med framgång dessutom. Jag spricker av stolthet när jag tänker på min liten, min liten som inte är så liten längre.
Och hennes styrka bländar mej. I förra veckan så slutade hjärtat slå på den lilla som hon bar i magen och mitt hjärta gick sönder för hennes skull. Men den styrka som hon besitter är otrolig. Hon föll men bestämde sej för att vara starkare än så och reste sej. Hon är på banan igen och kämpar och min stolthet över henne nu är något som inte kan beskrivas.
Min liten..
Jag älskar dej och du finns i mina tankar varje dag. Det må vara 100 mil mellan oss men jag bär ditt hjärat i mitt under alla med och motgångar i mitt liv.. Och en sak kan jag lova. Den dagen du blir mamma och den dagen kommer, så kommer du att vara en helt underbar sådan!
//Mamilillan
Kommentarer
Postat av: Marion "Liten"
Tack min kärlek!.. finns inte ord för mig att säga hur varm jag blir inombords.. tack! Älskar dig!
Trackback