Hur skulle du hantera beskedet om att du har ett år kvar att leva?

Skulle du ta tag i olösta konflikter?
Skulle du förlåta andras svek och dumhet?
Skulle du be om ursäkt till människor du gjort illa?
Vilka skulle du ringa?
Vem skulle du spendera din tid med?
Vad skulle du ångra?
Vad vill du uppleva som du inte gjort innan?

Jag satt i såna tankar igår och det var nästan så att man såg hur hjärnan på mej kokade. Det dök upp namn, händelser, ångest, glädje, tårar, sorg, samtal, ilska..
Trodde att jag skulle bli klokare efter ett tag men det blev jag inte.. Nu är jag nog ännu mera förvirrad än innan. Det är tur att det är onsdag idag för det innebär terapi ikväll och gissa om jag ska prata om just det här. Det tär på mej för svaren och funderingarna som kom igår och även idag är sånt jag aldrig skulle tänka på om det inte vore för den jävla frågan.. Betyder det här att jag behöver ändra på saker, ringa vissa samtal, prata med vissa personer?
För sanningen är väl ändå att det man bestämmer sej för att göra om man fick ett döds besked borde vara det man gör annars också? Det är väl det som är det rätta?

"Man ska leva som om det inte finns en morgondag"
Det sa någon klok liten människa, men hur lätt är det egentligen?

//Mamilillan