På terapin idag så pratades det mycket om skuld och skam, hur hårfin gränsen var mellan och skillnaden på att bära andras och sin egen. Terapeften berättade om att upplevelser man haft som liten kan bana vägen för beteenden man har när man är äldre. Det vet nog alla på ett ungefär att så är det, det är ganska lätt att räkna ut. Men jag hade ingen aning om att det var i en sån stor befattning som terapeften förklarade idag.
Hon förklarade också att de upplevelser som satt sej är oftast minnen man minns som om dom vore igår, och när hon sa det så kom jag på ett minne..

Jag var väl 9 eller 10 år, kanske yngre. Jag var en söt liten tjej, rätt så snäll och väldigt lugn vad jag har hört från mamma. Jag var också rund som ett klot. Min äldsta bror Daniel hade uppvisning i skolan och han är 6 år äldre än mej så han gick i högstadiet, den värsta tiden någonsin och då ungdomar är som elakast. Mitt under hans uppvisning så ropas jag upp på scenen. "Nu ska Daniels lilla syster Linda komma upp och sjunga". Detta kom som en överaskning och jag var rädd men jag kommer också ihåg att jag vart så glad. Vilken grej liksom och dessutom så var jag ju Daniels syster vilket betyde hela världen för mej när jag var liten. I mina ögon var han den tuffa, självständiga, världens häftigaste bror. Han hade massor av kompisar, as snygga flickvänner och gick i högstadiet. Herre gud, han var min idol och nu skulle jag sjunga i hans skola!
Jag går upp för den lilla trappan som var upp till scenen, jag går till microfonen där läraren står och frågar vad jag ska sjunga. Vilken sång det var minns jag inte konstigt nog men jag minns att jag viskade fram första raderna, fick knappt luft för att jag var så nervös. Då ser jag 2-3 killar på första raden till vänster sitta och skratta åt mej, peka och driva med mej. Jag sprang av scenen..
Det är glasklart för mej än idag, minns till och med hur killarna såg ut. Och varje gång jag tänker på det så vill jag sticka ner huvudet under täcket, känner fortfarande skam dryga 20 år senare.
Redovisningar i skolan, att stå på en scen, att stå framför en grupp, att på något sätt ha en ledar roll idag är näst intill omöjligt. Lyckas ibland men dom gångerna dör jag efteråt..
Kom på idag att det förmodligen bottnar i just den händelsen..

Det jag skrev om tidigare idag kom vi inte in på så mycket men nu i efterhand är jag glad för det. Jag vill höra min egen röst innan jag hör andras.

Nu ska jag duscha och sova, jobb imorgon och sen ska jag och Kristian ordna en överaskning till Nathalie :)

//Mamilillan