Ända sen terapin i lördags så har jag gått och funderat på frågan ..

"Hur vill du att ditt liv ska se ut?"

Det vore enklast att säga att jag vill ha hus, familj och ett trivsamt jobb men jag vet att frågan var mera invecklad än så. Jag vet också att när det är dags att svara på frågan så kommer jag inte komma undan med ett sånt svar utan jag kommer att bli konfronterad men för mitt eget bästa. Det jag måste göra innan jag äns kan närma mej ett svar är att acceptera att hur verkligheten ser ut inte alltid överenstämmer med hur man vill att den ska se ut.
Jag har en tendens till att leva mycket i hur jag vill att saker ska vara och se saker för hur jag vill att de ska se ut. Av olika anledningar så har det varit för tufft för mej att inse att verkligheten i många fall varit något helt annat än vad jag befunnit mej i och jag har lyckats att övertala mej själv till att tro på den verklighet som jag byggt upp.
Det är fortfarande tufft och jag är en bit från att acceptera men jag är på god väg. Jag har blivit duktigare i att se människor och relationer på ett mera ärligt vis. Det har inneburit att många jag kallat vänner inte längre finns i mitt liv och visst har det känts sorligt, att plötsligt inse att vänskapen man trodde att man hade var inbillad. Men nu i efterhand så känner jag mej lättad, för i själva verket har de aldrig varit mina vänner och dom band man trodde att man hade fanns bara i mitt huvud. Varför jag gjort så vet jag inte men det får jag säkert ett svar på ju längre terapin pågår. Men det känns bra, att kunna se människor för vilka dom är och faktiskt ha det valet att kunna avstå. Att vara ärlig i vilka man respekterar och älskar och vilka man inte kan ha i äns liv för att de gör mer skada än nytta.

Mmm... Verkligheten ser ut som den gör, på gott och ont. Och nu står jag med frågan..

"Hur vill du att ditt liv ska se ut?"

//mamilillan