Ett hann klockan bli på jobbet innan jag fick packa ihop och röra mej hemmåt, det var ingen ide alls för mej att äns försöka åstakomma något. Chefen förklarade också klart och tydligt för mej att det var hemmåt som gällde och att inte komma tillbaka förrän jag är helt frisk, han lugnade mej med att jobbet finns kvar när jag kryat på mej :) Så nu ska jag alltså klättra på väggarna i en vecka till, men denna gång ska jag kämpa mej in hos en läkare som får ta sej en ordentlig koll på vad det är som försigår i kroppen min.

Och idag fick jag äntligen hämta hem min troll-unge :)
När jag kom in på dagis och såg henne så kunde jag riktigt känna hur allting föll på plats, som om allting gick till hur det skulle vara. När vi kom hem så la jag alla telefoner och tv åt sidan, tiden skulle spenderas med henne och ingenting annat. Det är ingen tillfällighet bara idag utan det är så det ska vara nu framöver. Självklart så har jag varit med henne hemma och spenderat tid med henne men alldeles för mycket tid har också gått till annat. Att prata i telefonen en stund med någon är helt okej, också att ta disken medan hon är vaken eller att ordna med räkningar. Det jag vill säga är att självklart så måste man ta sej tid till annat också men skillnaden nu är att jag tänker endast göra det jag måste när hon är vaken och inget av det andra onödiga. Och jag kände riktig irritation på mej själv när jag tänkte på detta, alla samtal man haft om helt oväsentliga saker eller tiden man lagt ner på att göra saker som man faktiskt hade kunnat ta när hon somnat. Inga samtal i världen är viktigare än att faktiskt vara med mitt barn. Så nu om det ringer och ska pratas så ska det vara nå viktigt, annars kan man höras senare. Mitt liv är viktigare för mej än andras liv, och det som prioriteras i mitt liv är mitt barn och den tiden jag har med henne. Skvaller och dynga är inget jag vill lägga min energi på.

//Mamilillan