Gick in på metro bloggen och var och varannan blogg var skrivna av människor som bearbetar cancer.
Det stämmer det dom säger att det man tänker på ser man överallt. Precis som när man längtar efter barn, då ser man tammefan barnvagnar och gravida i varenda hörn, i varje tidning, på tv´n..
Läste precis en blogg som skrivs av flickvännen till en man som precis dog i cancer, han vart 23 år och lämnade dessutom sin lilla flicka på 1 år efter sej. Jag fick bita ihop här på jobbet för att inte bryta ihop.
23 år, 23 år, 23 år..
Han hade hela livet framför sej, ett liv med sin familj, att få se sin dotter växa upp, klättra i karriären, leta hus, få barnbarn. Och han hade fått beskedet bara nått år innan han dog, det hade spridit sej som en löpeld och inget dom gjorde hjälpte. Förstår ni hur många människor som drabbas? Förstår ni hur många som dör? Förstår ni hur många som förlorar människor i detta, familjemedlemmar och vänner?
Livet är för kort för konflikter och trams säger dom, jag håller med. Men när man inte kommer från dom, hur gör man då? Vad händer när en konflikt har legat och grott så länge och skadat så pass mycket att den inte kan ställas till rätta? Eller när man inte kan ringa någon man älskar för att glappet där mellan är för stort?
Ska man ignorera sina egna känslor, ska man ignorera andras fel och dumheter för att livet är för kort för att bråka? Om jag anser att livet är för kort men den andra inte tänker i samma banor, vad gör man då?

Sen kan jag känna en viss falskhet i vad som händer när någon drabbas av sjukdom..
Då plötsligt ska man bli vänner, då plötsligt ska man gräva ner stridsyxan och förlåta. Är det inte värt att göra det innan en sjukdom drabbar? Blir splittrad, känner både åt det ena hållet som det andra...
Hmm..

//Mamilillan