Jag å Laz må ha våra duster, våra krig och kamper. Men en sak är saker, vi kommer alltid ur dom! Jag är glad att jag valde att rida ut stormen med honom istället för utan honom, glad att jag gav det en chans för nu står vi stabilare än nånsin. Det är många frågetecken kvar, många funderingar men vi tar en sak i taget och en dag åt gången. Vi vet vart vi är på väg och känner oss trygga i det vi har och kämpar för, gäller att inte gå för fort fram bara. Sanningen är och har alltid varit att vi älskar varandra, så varför inte kämpa? Varför ge upp? Varför förlåter man inte misstag, kärleken borde vara starkare ?
Laz, min bästa vän och kärleken i mitt liv.

Imorse kom han och överaskade mej. Jag vaknade först av hans sms "Vaken gull?" så jag ringde upp. Tror ni han svarade? NEJ! Jag vart skit sur, vadå väcka mej för att sen inte svara. Idiot! Men sen knackade det på fönstret, då hade han inte velat svara eftersom att han ville överaska mej. Älsklingen!!! Så jag fick somna om på hans arm vilket jag älskar, invirad hos honom så där trygg som bara han kan få mej att känna. Och när jag vaknade igen så var han borta.. Då hade han smygit sej upp och ut för att han inte ville väcka mej.
Även om jag skulle velat så hade jag inte kunnat sluta älska denna man, det är honom jag vill leva resten av mitt liv med. Trots saker som gör mej galen, åsikter som jag inte delar, vänner som jag inte tål.. Allt med honom vill jag ha, inte mer eller mindre ..

//Mamilillan