Min kämpe!
Vänner är den familj man får välja själv..
Alarmklockan ringde halv sju men jag stängde av den illa kvickt, kollade till Nathalie i hopp om att hon inte vaknat. Hon sov, tack gud..
Hann knappt lägga mej innan jag somnade om, tröttheten efter allt som varit kom i efterhand.
Dagis och morgon-plugg var bara att glömma, så tog min kaffekopp och kröp ner i soffan istället.
Fan va skönt det är att bara skita i allt ibland!
Kom till mamma för några timmar sen och har verkligen gjort mitt yttersta för att kunna koncentrera mej på att plugga men gav upp..
Tankarna kretsar kring farfars begravning, att se sorgen hos pappa.
Pappa ingår i den kategorin av människor som slår bort allt som har med känslor att göra. Han är lika i alla lägen och kände man honom inte bättre så börjar man fundera om han har nått hjärta alls. Men jag känner pappa, jag kan läsa honom som en öppen bok.
Längst där inne är det ett hav av känslor, sorg för allt som varit, tårar som aldrig släppts,
ord som aldrig blev sagda. Pappa tror att ingen vet, men jag vet..
Om pappa öppnar sej nu så kommer allt, och mitt hjärta går sönder..
Jag kommer ihåg när mormor dog, min moma.
Hon var min absolut bästa vän, fanns ingen som stod mej så nära som hon.
(Herre gud, det är sex år sen!)
Att säga hej då till henne var det värsta jag nånsin gjort, att släppa en sån stor del av mej. Trodde att lessamheten skulle vara för evigt men på nått sätt gick det över.
Nu kan jag tänka på henne och skratta åt allt hon sa, alla tokigheter hon hittade på.
Å våran resa till grekland, bara hon och jag och våran vänskap. Hur vi låg vid havet, en drink i ena handen och en cigg i den andra. Och fan va SKIT vi snackade men fan va kul det var.
Det blir nog så med farfar också..
Det som skrämmer mej är vilka minnen jag kommer att ha kvar, jag ber till gud att han har mej i åtanke och hjälper mej igenom det här.
Det är nu man märker hur mycket äns vänner betyder för än. Har inte äns berättat för vissa men bara genom att veta att dom finns i mitt liv gör det så mycket lättare.
Ska försöka planera in en tjejkväll snart, så fort allt har lagt sej. Att få rå om mina tjejer en kväll är precis vad jag behöver, finns ingen bättre medecin än dom.
"vänner är den familj man får välja själv, och jag vet att jag valt rätt"
//Mamilillan
Ditt minne lever kvar farfar..
Ville dra täcket av huvudet men svarade..
"Farfar dog 4 imorse"
Min farfar, han som jag faktiskt trodde var odödlig. Han har varit på gränsen till att gå bort så många gånger men klarat sig så all oro jag hade förut försvann. Han blev stålmannen..
Jag kan inte sluta tänka på farmor, dom har varit tillsammans sen dom var små.
Hur ska hon kunna gå vidare utan honom?
Dom har levt sida vid sida i så många år, hur ska hon klara av att bli ensam?
Och pappa, min älskade pappa..
Jag vet inte vad jag ska säga, va jag ska göra för inget hjälper.
"Hade jag kunnat rädda dej pappa från allt som gör ont så hade jag gjort det, trots allt så älskar jag dej mer än vad du någonsin kan förstå.."
Allt är så overkligt, hur kan man bara sluta andas och försvinna?
Hur kan man finnas och sen plötsligt.. inte...
Det är inte logiskt och det är inte rätt.
Och vad gör man nu?
Ska jag gå upp imorgon, lämna Nathalie på dagis och fortsätta min dag som vanligt?
Hur ska jag kunna tänka på nånting annat än farfar, det är inte logiskt det heller.
Dom som står mig nära vet hur komplicerad relation jag hade med farfar, hur svårt det varit.
Det känns det me, allt jag inte hann säga, allt jag inte hann göra.
Kanske borde ha pratat med farfar, löst problemen vi hade. Borde kanske förlåtit medan han levde..
Nu är det försent..
Hur ska jag släppa sorgen när han inte är där och tar emot den?
Jag tackar gud igen och igen för att han gett mej det finaste jag har. Min dotter, min lycka..
Fick hem henne idag efter hennes helg hos pappa och bara synen av henne gjorde att allt kändes så mycket bättre. Hennes kärlek till mej helar det som är trasigt, hon är min religion.
Har jag henne har jag allt jag behöver, allt kan falla samman bara jag henne hos mej.
Ängla Stella Nathalie, jag bär ditt hjärta i mitt!
'
//Mamilillan
Kambiiiz, han som ingår i min terapi..
Förmodligen jag som blivit gammal men står inte äns ut med tanken på att festa i stan.
Fylla, för hög musik, stress, trängsel.. Nej tack!
Jag och Mr big mötte Kambiz och Måsen på allas vårat underbara freddys och tog en öl och det är verkligen precis så det räcker.
På freddys känner man alla, bartendern vet vad man heter och vad man vill ha.
Man går dit i mjukisar och känner sig som hemma, man hör vad man säger samtidigt som skön musik spelas i bakgrunden. Vissa säger att man fastnat, jag säger att man hittat rätt.
Sen är det en fröjd att få sitta vid samma bord som Kambiz aka kambiiiiz.
Han är en av världens härligaste människor, alla borde ha en egen kambiiiz!
Men ingen får ta min!
Efter ett par timmar med honom så kommer värken i käken, det är då man kommer på att man skrattat i timmar.
Den effekten har Kambiiiz, han utstrålar en lycka som så lätt smittar av sej. Han ingår i min terapi!
Ska hem imorgon och börja ordna upp hemma. Jag har alltid strävat efter den "stilrena" stilen men det gick över styr.Nu är det så stilrent att jag knappt kan andas hemma.
Måste få in färger, mer av mig själv. Jag vill kunna flyta igenom lägenheten och verkligen känna att det är så mycket jag, Vill ha ett personligt hem, nånting som speglar mej och Nathalie.
Var hemma hos Minnie igår och det var där det slog mej, varje mm av hennes hem är så mycket hon.
Det var så varmt och "tryggt", och harmonin låg som ett täcke i luften.
Det är så jag vill känna när jag låser upp dörren för att komma hem. In i nånting som håller om mej efter en lång dag av stress och kämpande. En fristad, ett HEM..
Ska ta hjälp av Minnie, hon och inredning är en och samma. Hon har det där "ögat". ser lösningar i vad jag beskriver som problem. Sån talang Minnie!
//Mamilillan
Äkta vänskap
Det är vänner jag litar på till fullo, vänner jag älskar in i döden.
Känslan att veta att vad jag än behöver så finns dom där, dom älskar mej för mej, delar min sorg, delar min glädje.
Dom vet mina brister men älskar mej ändå, precis som jag älskar dom.
Vill aldrig vara utan er!
Mr Big, "we are eternal"
//Mamilillan
Finns det bara i filmer?
Alla som sett "crazy beautiful" vet vad jag pratar om när jag säger att man tappar andan om och om igen..
Hans sätt att se på henne, hans sätt att röra henne, hans sätt att prata med henne,,
Hur han lyssnar, hur han förstår, hur han genom tystnad bara finns där..
Hur dom skrattar, hur dom enas..
Sättet han älskar henne på..
Det är så mäktigt, det är så starkt. Och jag kan inte låta bli att undra..
Existerar det bara i filmer?
// Mamilillan
Prinsessan!
Min Cirkel Är Sluten!
Jag och Min Underbara dotter!
Hjärnan går på högtryck och kroppen på koffein!
Joshua Radins låt Lovely tonight spelas i bakgrunden, har precis tänt ljus och hällt upp en kopp kaffe.
Lyckan e gjord..
Jag har så många stress faktorer i min vardag att det här är rena terapin, att bara få sitta och få andas.
Just nu kan jag tillåta mej själv att släppa allt, att ge mej själv tid. En tid jag så desperat behöver..
Min vardag innehåller så mycket stress, tider att passa, saker att hinna, måste prestera. Hjärnan går på högtryck och kroppen på koffein, utan såna här stunder skulle jag inte klara en vecka av att vara Linda.
Pratade om roller i skolan idag och då kom jag på att det är en stressfaktor det me..
Jag ska hinna vara Linda, Mamma, Dotter, Syster till tre syskon, Vän, Gudmor,Moster, Faster... Listan är lång!
Det är inte konstigt att man går in i väggen, förstår människor som sjukskriver sej och ligger i sängen en månad.
Hade jag kunnat så hade jag nog gjort det jag me..
Det här e nog femte bloggen jag påbörjar och den här gången ger jag mej fan på att den ska hållas vid liv!
När jag pratat med folk om det här så har jag använt mej av ursäkter som att datan kraschat, att jag inte haft tiden.
Och jag tror att jag trodde på det själv men tänker jag efter så stämmer det inte alls..
I min första blogg period så gick jag igenom ett "krig" med Nathalies pappa så mycket av mitt skrivande handlade om det. Sen när det blev lugnare mellan oss raderade jag bloggen fort som fan, ville inte minnas..
Och så har varje "blogg-period" varit, därför har dom avslutats. Jag är en expert på att förtränga det jag måste bearbeta, hakar istället upp mej på små saker för att slippa ta itu med det jobbigaste.
Så får det inte bli den här gången!!!
Vill kunna följa Nathalies utveckling, läsa om det som varit och minnas "gårdagen" oberoende på om det är genom skratt eller tårar...
Nu har jag lite svårt å tro att jag sitter o bloggar om 10-20 år men vilken cool tanke ändå, att om jag fortsatt på en enda blogg (som jag inte äns vet om det är möjligt) så kan Nathalie läsa den i vuxen ålder.
Har skrivit dagbok sen jag var 7 år och har kartongvis med böcker, och dom hade jag tänkt ge Nattis sen. Men vid närmare eftertanke vill jag nog att dom hemligheterna begravs med mej.
Det finns en gräns vid vad ett barn ska veta om sina föräldrar och vad dom gått igenom. Nattis ska inte bära den bördan, ingen vetskap hon behöver. Däremot en blogg, hon kan läsa om mamma, mammas tankar, mammas liv.
Hur mamma är som privat person, som en vän. Privat men till en viss gräns..
Lite coolt faktiskt ( ska ringa mamma och be henne börja blogga;) )
Bara för att det är första inlägget så skriver man en hel bok :)
Av erfarenhet, det är inget som kommer fortsätta..
Sen kör vissa med presentationer iom att det är öppet för vem som helst att läsa men jag tror att man lär känna en person genom att bara följa en blogg. Följa någon annans inre resa, kan inte bli djupare än så.
Upp tidigt imorgon igen så måste duscha och sova nu.. krypa ner hos Nattis och lukta på henne..
Min totala lycka... Ängla Stella Nathalie, mammas syre..
// MamiLillan
