Pratade med min älskade syster yster idag och vi kom fram till att vi inte tål "knack, knack är någon där inne?" människor.
Det är människor som man helt enkelt inte blir kloka på, människor man aldrig kan förstå sej på eftersom dom hela tiden gör saker som friska människor bara inte gör. Människor som helt saknar sunt förnuft eller har kontakt med verkligheten. Alltså.. Knack, knack är någon där inne??
Egentligen gillar väl ingen såna människor men eftersom jag och Lotta tyvärr har en hel del såna runt om så är vi extra "känsliga" gällande den sorts personligheten. Min frustration är så hög att jag inte alls skulle chockeras över om jag skulle börja spy av bara synen av dessa. Energi tjuvar kan man kalla en del också sa Lotta, och jag kan inte hålla med mera än vad jag gör.
Fick prata av mej också om saker som stört mej och tagit upp min tid och nu efter vårat samtal så känner jag att jag kan släppa vissa saker, det är inte värt min tid att lägga energi på.
Jag står för vad jag tycker och tänker, och gör någon fel så säger jag det. Speciellt om det är riktat mot mej eller någon i min familj så självklart öppnar jag käften. Men sen finns det fall som man helt enkelt bara ska skita i, man kan tycka och tänka men att det bästa är att bara vara tyst. Varför ge energi till människor som aldrig kommer förändras ? Varför ödsla sin tid på konflikter som är meningslösa ?
Det var bra att få prata med Lotta idag, jag blev klarare i huvudet och känner mej lättare eftersom jag släppte en del.
Syster yster och jag, det bandet kan ingen ta ifrån oss nu :)

//Mamilillan

Det finns miljontals olika sorts människor på denna jord, miljontals olika personligheter och miljontals olika synsätt, åsikter, gillanden, levnadssätt. Jag är inte uppsatt så att jag kan säga vad som är rätt eller fel, hur andra ska leva eller vad dom ska tycka. Precis lika lite som att andra kan rätta mej. Man bestämmer sej själv för vad som fungerar i äns eget liv och sen kör man därefter. Riktiga vänner accepterar dina olikheter och älskar dej för den du är, dom som inte värderar vänskapen så pass väljer att gå. Och det är helt okej, att välja om man ska vara kvar eller inte är upp till var och än.
Jag vet iallafall att jag stannar hos dom jag kallar vänner oavsett för vilka åsikter dom har eller hur dom lever sina liv, jag accepterar deras val fast jag inte är överens med dom.
Det är en överenskommelse mellan riktiga vänner, en oskriven lag.
Kände idag som jag gör många andra dagar att jag är så glad över mina vänner, det är bra människor, trygga människor, människor som visar respekt och kärlek, ärliga och raka personer. Personer jag respekterar för deras sätt att vara mot sej själva och mot andra. När man ser vilka sjuka människor som finns i världen så fylls jag av en tacksamhet över de jag har i mitt liv..
Finns dom stackare som behöver hanskas med riktigt störda människor, att jag är vuxen nog att kunna bestämma sånt själv tackar jag gud för. Jag väljer min egen familj, å den jag valt är världens finaste :)

//Mamilillan

Vaknade halv tolv idag, halvt panik slagen över tiden men glad över att ha fått sova. Att konfrontera rädslan över mörker och ensamhet var lättare än jag trodde, att ha telefonen brevid sängen och lampan i hallen tänd gjorde att jag näst intill somnade utan problem. Några nätter till så tror jag att jag är "fixat", och då är det andra "projekt" jag ska ta tag i.
Middan för Nalle var idag och han var nöjd med både människor och presenter, och mamma hade gjort ett jätte bra jobb med dukning, mat och allt där till. Vad hade vi gjort utan henne? Hon tog på sej rollen som "högsta hönset" när moma gick bort och pågrund av det så träffas släkten med jämna mellanrum och allt kring Nalle ordnas. Jag undrar hur det hade sett ut om hon inte gjort det, om nån hade haft kontakt över huvudtaget?

Vissa dagar kan vara händelserika, en sån dag har jag haft idag. Det har vuxit fram en massa funderingar och frågor hos mej, ett himla massa tänkande och klurande på saker runt om.
Egentligen så har sista året varit så för mej, att det har varit mycket tänkande, lära känna mej själv och komma unefunn med vad jag vill, tycker, inte vill osv. Jag har en lång väg kvar men det går framåt, bara att ta en sak i taget och i min takt så fungerar det. Idag har mina tankar kretsat kring vad jag egentligen tycker utan andra människors inflytande. Jag har alltid lyssnat väldigt mycket på andra, varit noga med att följa andras råd och jag har mer eller mindre låtit andra människors åsikter bana väg för mina beslut. Nu är jag duktigare på att ta mina egna beslut efter vad jag tycker är rätt och riktigt, duktigare på att säga ja eller nej utifrån mej själv. Den som inte håller med mej behöver inte göra det, jag är inte beroende av andra människors godkännade och samtycke på samma sätt som jag var förut. Och visst har dom människor som står mej närmast rätt att säga till mej om vad dom tycker, men det betyder inte att jag ändrar mitt eget för det. Man kan komma överens om att man inte kommer överens, enkelt. Eller så behöver man inte vara i varandras liv.
Men människor som inte står mej nära är jag inte intresserad av vad dom tycker och tänker, de är människor som rent utav bara kan hålla käften för dom har inget med mitt liv att göra.
Men för att komma tillbaka till det jag skrev om så har jag tänkt på det här med att jag ofta har någon annans åsikt som min egen. Jag har behandlat andras åsikter som om de är lagar på något sätt och det har haft inflytande i mitt liv så pass att jag följer det till punkt och pricka. Hmm, förstod ni?
Och det här ska jag sluta med, nu! Om jag har en åsikt, om jag tycker en sak så ska jag stå upp för den och inte låta andra tro att deras åsikter står över min egen. Min är viktigast för mej och jag tänker stå upp för den.
Vad som förde mej in på desse tanke-banor idag är inget jag tänker skriva om nu när jag är något förbannat, utan tar det när jag lugnat mej lite. Det enda jag kan skriva nu är att det finns riktigt sjuka människor i världen och jag har hållt käften av olika anledningar, det är det slut med nu. Tycker jag en sak så tänker jag stå upp för det, sen får människor tycka vad dom vill om det. Det får vara upp till dom.

En sen natt igen så hoppas att jag får sova länge imorgon.. Har förmodligen lite att göra imorgon som är mindre roligt och det krävs att ha energi i både kropp och psyke..

//Mamilillan

Den eftermiddag jag hade bävat för kom aldrig och jag har faktiskt mått väldigt bra med tanke på omständigheterna kring Laz, att Nattan åkte osv. Och jag kan inte upprepa det för mycket men det är tack vare alla underbara människor jag har runt mej, allt stöd och en himla massa värme. Och alla god råd från mina närmaste har hjälpt enormt och jag är djupt tacksam. Sen till min förvåning så har det kommit en massa mail, medelanden på facebook och liknande från människor jag inte har kontakt med och det har verkligen berört mej, att det finns så mycket medmänsklighet runt om som man inte visste fanns. Tack alla, i dom tuffaste stunderna så har alla goda råd och fina hälsningar hjälp..
Men det största stödet har jag haft från min älskade moster Putta, hennes råd, visdom och ärlighet i det jag går igenom har hjälp mer än vad ord kan beskriva. Finns gånger då jag kan höra hennes röst i huvudet, vissa saker hon sagt som verkligen satt sej hos mej och det har räddat mitt mående många gånger, har också hjälpt i beslut jag tagit.
Tack snälla..

Att lämna Nathalie gick jätte bra och hon var ordentligt (rätt stavat nu moster!) nöjd med att åka över till sin pappa, och hon var överens med att vi får prata på telefonen eftersom hon skulle vara där längre än vanligt. Jag vet hur detta fungerar, det är lika samma varje gång. I dom sitautioner då barnet gråter efter mamma så är det tvärtom hos oss, hon har oftast inga problem med att göra saker ensam eller att hon ska vara utan mej utan det är jag som har problem med att vara utan henne. Mycket är saknad efter mitt barn och sorgen över att inte ha henne hemma på heltid, men mest av allt har jag problem med att släppa kontrollen. Att inte veta vart hon är, vad hon gör och med vem kan göra mej galen. Och jag har alltid varit sån som person som tänker alldeles för mycket, funderar och grubblar långt över vad som är normalt. Därav att jag får för mej att någon är dum mot henne när jag inte är med, att hon går hungrig, att hon fryser, att hon saknar mej, att hon är ledsen och ensam. Jag vet att det bara är i mitt huvud men tankarna skenar iväg och därför har jag så svårt med att släppa henne, att släppa kontrollen till någon annan angående mitt barn.

Sen till Laz, han kom och hämtade lite saker som planerat och det gick över all förväntan och inte på det sätt jag hade föreställt mej. Det pratades inte nått om själva separationen eller så men en sak kom vi överens om angående min blogg. Självklart kan jag skriva utifrån mej själv, om vad jag känner och om min del i det mellan han och mej. Men vad som hänt mellan oss, orsakerna till varför vi inte är tillsammans och med det som rör bara honom ska jag inte skriva om. Det har jag inte gjort innan heller, men hade jag gjort det så hade det varit något jag fått acceptera.
Så från min synvinkel, jag saknar honom nått otroligt och önskar att saker hade varit annorlunda. Att man kunde vrida tiden tillbaka eller göra saker ogjorda, men eftersom det inte går så blir det att bara sakna och längta tills det att man tröttnar på att deppa..

Imorgon ska vi fira Nalle som fyllt år, blir middag med släkten hos mamma. Synd att Nathalie inte var hemma för hon älskar festerna hos moma, och hon tjatar om det att hon vill dansa på momas fest.
Får bli att planera in något tills hon kommer hem för sommaren kan ju inte ha gått utan en fest hos mormor, det är en skam isåfall! :) Kalas däremot blir det i massor nu. Kevin fyllde år i söndags, på fredag min lilla gud dotter Bella, om lite över en vecka fyller Emilia och Nova samma dag, dan efter det Nikki, veckan efter det är det Nattans tur och dan efter det Dannes... Det är bara att gilla läget och hoppas på att kalasen inte varar i timmar och att ekonomin håller. Morr!

//Mamilillan

Fick sova 6 timmar inatt och jag känner mej som en ny människa, om jag nu får sova en hel natt till så är jag tillbaka i rutinerna och allt runt om kommer att kännas lättare.
Idag har vi spenderat tiden med Malin och Emilia vid lötsjön, börjar att kännas som ett andra hem nu när man är där var och varannan dag. Men Nathalie har så roligt där och hon har tuffat till sej ordenkligt gällande fåglarna, från att ha gömt sej upp hos mej till att springa rakt på och skrika "bort från mej!!" Det kommer fortfarande några "mamma, kan du sparka dom?" men inte alls lika ofta som förut :)

Nu ska jag börja röra mej mot sumpan för att lämna liten till Kristian, första dagen av nio då jag kommer sakna ihjäl mej efter lill-Fia. Också time att konfontera min rädsla för mörker och ensamhet.. Har ett par tuffa dagar framför mej, och att Laz sista saker ska hämtas idag är för jobbigt att äns tänka på...

//Mamilillan

Satt och letade efter en speciell låt på youtube och istället för att hitta den jag ville lyssna på så kom jag över Cajsa Stina Åkerströms låtar, jag hade glömt hur mycket jag älskade svensk musik och svenska texter framförallt. Så nu har jag varit som trollbunden framför Lars Winnerbäck, Lisa Ekdahl, Peter Lemarc , Lisa Nilsson m.fl..
Och kan någon förklara för mej varför hela världen plötsligt verkar handla om mej och Laz, alla texter, allt på tv´n, saker människor säger. Jag vet att detta händer i en separation men jag kan inte för mitt liv förstå varför eller hur.
Inatt hade jag på VH1 och det kom låtar jag aldrig hört förut, en av dom hette separated, en annan I´m leaving. Och så där håller det på dagarna i ända, jag får liksom aldrig vara ifred .. På tv´n kommer våra serier, jag hör skämt i filmer som vi mer eller mindre har dragit, hör om det ena och det andra som var vi. Ironiskt och fruktansvärt plågsamt.
Imorgon ska han hämta sina sista saker, tror att det är anledningen till varför jag inte somnat ännu. Det är det absolut sista och sen är det här officielt över, finns inget mer att hämta i disskusioner, förklaringar, saker..
Jag kan inte fatta att det här händer, mer än allt så känns det hela som ett skämt. Vi pratade hus nyss, planerade för framtiden, sa "jag älskar dej". Och nu är det över.. Jag upprepar det hela tiden, det märker jag men jag kan inte sluta. Jag försöker få grepp om vad det innebär, försöker hänga med i allt som har hänt och väntar på att chocken ska lägga sej.

Bara att "gilla läget" , men hur ska jag kunna göra det när jag hatar att det här händer, när det här var det sista jag ville?
Men för Nathalies skull så måste jag, bara att bita ihop och kämpa sej fram. Trots att jag vissa stunder är hämnd lysten, att det går över till lessamhet. Jag är upp och ner, fram och tillbaka. Men spelar roll? Oavsett så måste jag upp på benen igen för lillan jag har, hon ska inte behöva se det här. Tacka fan alltså att hon fortfarande är liten..

Pratade med syster yster igår och jag ska försöka komma iväg dit några dagar, en helg eller så. Bara för att få komma ifrån hemma ett tag, allt här påminner om honom och jag behöver en paus. Att andas annan luft några dagar och söka tröst i min syster, gömma mej hos henne tills jag känner mej piggare.

Nathalie frågar efter honom med jämna mellanrum och vill liksom inte ta in att han faktiskt har flyttat, det är som om det går in genom ena örat och ut genom det andra. Åldern eller förnekelse, jag vet inte.. Men det jag vet säkert är att ingen kommer att komma in i hennes liv på det sättet han fick, det är ingenting jag kommer att tillåta.

Hon ska inte behöva förlora mera människor än vad hon redan gjort, bara sista året har en massa försvunnit som stod henne nära och jag drar gränsen nu. Inget mer av det här nu..

Nej jag kan inte fortsätta så här, jag måste sova.. Måste!!!

//Mamilillan

Att åka till mamma idag var det absolut bästa jag kunde göra då jag fick annat att tänka på för några timmar, och det var kul att få träffa Nalle igen. Blev en eftermiddag kväll tillsammans med mamma, Putte, Nalle, Jeppe och min prinsessa och det spelades spel och pratades roliga historier. Puttes historier gjorde min dag och trots mitt mående så skrattade jag så att jag knappt kunde andas, svanar och ormgropar :)
Kameran hade inga batterier så kunde tuvärr inte knäppa några kort, som var så synd eftersom Nattan plaskade hej vilt i sin nya lilla Kitty pool och blötte ner hela sällskapet. Galen som få var hon och så där härlig som bara hon kan vara.
Jag bestämde att hon skulle sova kvar hos moma inatt för att jag behövde en hel natts sömn, vilket tar mej till nästa grej..

Jag hade helt förträngt hur mörkrädd jag är eftersom jag inte varit ensam hemma på ja, evigheter.. Skulle lägga mej och försöka att ta igen sömn, få vila ut men då började mardrömmen. Jag började höra ljud, se skuggor, tända och släcka lampor, ordna med musik, kolla dörren, snegla mot fönstret varannan sekund. Jag hade glömt det här, hur rädd jag är för att vara ensam hemma. För antingen så har jag haft Nattan hos mej, eller Laz, oftast oss allehopa men jag har inte varit helt utan någon på flera år. Jag vet redan nu att risken för att jag ska få sova är minimal och jag kommer aldrig orka med morgon dagen för då har det gått tre dagar utan sömn.
Jag hade inte tänkt på alla förändringar som blir, det är inte bara att jag har förlorat Laz och vad vi hade utan det är ett helt liv som försvinner. Små och stora ändringar, saker som inte är som innan och som jag inte äns tänkt på.
Nu handlas det bara för mej och liten, lagas mat för mej och liten, planeras bara för oss två. Hemmet ser ut som det gjorde när jag gick, inget har ändrats eller flyttats på, finns ingen som svarar hemma när jag inte är där, ingen som badar i timmar eller pratar i telefonen mer än vad jag gör, ingen som skrämmer mej i duschen eller går på om att det inte finns tillräckligt med god-saker hemma.. Sen har vi allt detta med hans tandborste, bilderna på oss lite överallt, hans t-shirtar jag sover i. Det som jag inte packade eller han tänkte på, allt det måste bort och det känns...
Men just alla dessa ändringar, det kommer inte äns att vara samma människor längre.. Vi hade gemensamma vänner, men det är människor som försvinner med honom. Så spel kvällarna, hemma festerna, "träffarna", allt det försvinner det med.. Det här är för mycket för mej att grubbla på nu för det är redan för mycket som det är, men det snurrar snurrar i huvudet på mej. Jag måste tänka om helt, som om sorgen efter honom inte var tillräcklig..

Och det finns ett minne som kommit upp flera gånger idag, varför just detta vet jag inte men det sitter..
Våran kväll när vi var och såg Joshua radin, någon vars musik berörde både han och mej och vi hade det gemensamt.  Det var våran musik och den kvällen vi hade är bland dom bästa vi någonsin haft, men nånting han sa på vägen hem som jag inte la på minnet då ekar i huvudet på mej nu.
"Vad som än händer mellan oss älskling så har vi alltid den här kvällen, inget kan ändra på det"

...

//Mamilillan

Drygt två timmars sömn blev det så det känns som om allt går i slow motion hemma eftersom hjärnan inte hänger med. Pratade med mamma nyss som bjöd ner oss på middag sen och ville att jag skulle komma ner tidigare så att jag fick sova några timmar, hon blir en riktig höns mamma när nån av barnen har det jobbigt och det älskar vi henne för. Men jag ska försöka hålla mej vaken så att jag kanske somnar ikväll istället och får en hel natts sömn, behövs dessutom till imorgon då vi ska tillbaka till lötsjön och till moma.

Älskade prinsessan jag har sov som en stock hela natten, nerbäddad med dockor och filtar i mammas säng. Finns inge bättre än att krypa in i skinnet på henne och höra henne andas, hela jag blir lugn av hennes andetag. Nu sitter hon och ritar nya teckningar till kylskåpet då det blivit något av en konstvägg, alla hennes teckningar och allt jag behöver komma ihåg åker upp där. Knappt så man ser att det är ett kylskåp där bakom ..
Ska sätta mej med henne och försöka mej på att tänka på annat än Laz, hur fan jag nu ska fixa det. Fan va patetisk man låter...

//Mamilillan

Känner mej förvirrad...
Jag skriver inte om konflikter mellan mej och andra för att det är privat, jag skriver inte om det innersta i min och Laz relation för att vi bestämde oss för att ha den för oss själva, jag skriver inte om hur förbannad jag är på mina vänner ibland för hur roligt är det för dom att läsa det på bloggen?, jag skriver inte om mycket..
Det jag skriver om är Nattan, de bra och de dåliga stunderna man har som mamma. Jag skriver om mina åsikter och mina tankar kring livet i allmänhet. Jag har inte den bloggen där man öppnar sej helt för jag har fått lära mej att människor utnyttjar sånt och tar det till sin fördel, tuvärr..
Men det dilemmat jag kommit till nu är att hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag in på privata saker, och jag har en längtan efter att få spilla ut allt jag har i huvudet eftersom skrivandet hjälper mej att bearbeta saker.
Det kanske låter som ett ur löjligt problem men för mej är det svårt, riktigt svårt. Ibland kan jag önska att jag hade en privat blogg där jag ändrat namn på människor men att jag då har friheten att kunna skriva precis vad jag ville om vad och vem som helst. Va skönt det hade varit.. Men nu är det ju inte så och jag undviker vissa delar av mitt liv för att det inte passar sej att skriva om, med hänsyn till andra och för att inte ge drama-sugna människor nått att använda sej av.

Förvirrad blir jag eftersom allt jag vill nu är att öppna mitt hjärta om vad som hände mej idag, vill skriva ner varje ord och varje ögonblick i vad som hände som förändrade min vardag helt och som bröt ner mej på alla sätt möjliga..
Att allt jag kan säga är att jag och Laz inte är tillsammans längre, bor ihop eller har en del av varandras liv längre gör ont. Kan inte skriva varför, tänker inte hänga ut vare sej honom, människor runt om oss eller mej själv för den delen. Inte på det sättet... Hur som så mår jag så fruktansvärt dåligt över att ha förlorat det som betytt världen för mej i så många år, han som varit min vän i all evighet och som jag visste att jag skulle älska livet ut. Han finns inte hos mej längre, halva mitt jag känns som om det är borta..
Hur fan går man vidare från det här? Hur fan kommer jag över mitt livs kärlek, för om inget annat så har han varit just det .. Det är svårt att skriva om eftersom jag inte tänker gå in på vad som hänt, men jag känner mej lurad, ledsen, förbannad, besviken men mest av allt chockad. Chockad över hur hela äns tillvaro kan vändas upp och ner som en pannkaka utan minsta förvarning, och hur den man trodde att man kände bäst är den man känner minst.
Och i min ilska så saknar jag så att det gör ont, jag är så van att ha han här, hans sätt, hans fel och brister, hans skratt. Jag älskade hans skratt, det bästa ljudet jag visste.. Och hans händer, hur mina försvann i hans och hur jag alltid kände mej trygg. Pratade med Nathalie idag också och mitt hjärta går sönder för hennes skull..
Han betyde så mycket för henne och var så engagerad i henne och för henne så har hon ju förlorat en nära vän.
Och hennes små ord gräver sej in i hjärtat på mej..

-Nathalie, Lasse kommer inte att bo med oss längre nu. Men det kommer att gå bra eller hur?
-Är du arg på Lasse?
-Nej, mamma är inte arg ..
-Är Lasse arg på dej?
-Nej, Lasse är inte arg på mamma eller på dej. Men han ska bo hos Angelica nu för det blir bättre så.
-Aa, Lasse vill vara ifred ett tag. Eller hur mamma ?

Jag vet att hon kommer att fixa det här, hon är stark min liten. Men jag kan säga med säkerhet att jag släpper inte in någon mera i hennes liv efter honom, detta fick räcka...
Nu var jag mera öppen än vad jag hade tänkt, och sa mer än vad jag skulle..  Men jag låter det vara så, för idag ..

//Mamilillan

Kom hem för en stund sen efter att ha spenderat dan med Mallan och Emilia, och jag måste säga att vi lyckades med dan galant trots regn. Blev nämligen en lunch ute i regnet och lek på gården trots duggande. Ibland är vi riktigt effektiva ihop :) Nattan och Emilia som är mer som syskon än vänner bråkade om precis allt och ögonblicken dom kom överens varade i sekunder, därav mitt och Malins kedjerökande ;)
Nu på eftermiddan skulle vi ju ner till mamma men med tanke på tiden och att det skulle bli alldeles för sent så sköt vi upp det till imorgon, dessutom är både jag och Nattan dö trötta så att mysa i soffan resten av kvällen är spikat..
Samma sak med imorgon, blir att bara vara innan vi ska ner till mamma. Inga måsten eller utflykter, utan att bara vara här hemma..

Min lilla tjej och jag, vi kämpar ihop vi två.. Tillsammans för alltid..

Att träffa Camilla och hennes Amilia igår var hur kul som helst och nu har vi lovat att vi ska hålla kontakten, kul också om barnen kan lära känna varandra medans dom ändå är så små. Nu är ju Amilia bara 19 månader så intresset för varandra är inte överdrivet precis och intresserna skiljer sig långa vägar, men att dom vänjer sej vid varandra. Vi var först nere i parken i solna där min lilla lekte vilde, hon är orädd för precis allt den här jag har hemma. Och vi hade himla tur med vädret för lite sommar dök upp då och då, men idag är vi tillbaka i hösten igen.. Suck..
Sen åt vi middag uppe hos Camilla som bor precis vid solna centrum och jag som älskar att se på hem blev alldeles kär i hennes :) Fick hålla tillbaka för att ångesten inte skulle ta över, och påminna mej om att jag kommer att flytta sen. Men en sak i taget!

Idag blir det en tripp ner till efterlängtade moma som varit borta en vecka, Nattan har bubblat på och blev så glad när moma svara i telefonen idag. "Är du hemma nu moooma ?? :D"
Det är nått magiskt över deras kontakt, så mycket mera än bara mormor och barnbarn. Så har det varit sen Nathalie var liten, att bandet mellan dom blev så starkt. 
Precis som med mej och min moma, åh va jag saknar henne mellanåt.. Dom gånger jag vill gömma mej en stund så fanns det ingen plats som hemma i hennes soffa, en massa ciggaretter och kaffe. Och helst skulle det vara days of our lives på tv´n, då var dagen för oss två räddad :)
Ska försöka hitta nå kort på nåns data så att ni får se ängeln vi har, Nathalie och jag ..

Ska dessutom hämta en massa kort hos mamma idag som ska in på bloggen :)

//Mamilillan